456 ’naturrättsliga’, metod hade anknytningar både till den konstruktiva riktningen och till realismen, och den kan egentligen inte placeras inomnågondera fållan; skillnaderna inom dansk rättsvetenskap kunde kanske bäst åskådliggöras inomett koordinatsystem. Inomstraffrätten kunde skillnaderna mellan den klassiska och den sociologiska skolan ses som en parallell till skillnaden mellan den konstruktiva riktningen och den tidiga realismen. Betecknande för de flytande gränslinjerna är, att Goos med sin teleologiska rättslära var en anhängare av den klassiska, den konstruktiva riktningens målsman Hagerup av den sociologiska skolan. Aurea mediocritas, den gyllne medelvägen, uttrycket använt i positiv bemärkelse, som byggde på en gammal tradition i nordisk doktrin, var ett fältrop även för periodens rättsvetenskap, både då det gällde metod och lösningen av konkreta fall - för att återigen citera Carl Ussing: »Sandheden ligger ... sasdvanlig i Midten».^ Skillnaden mellan dansk ’realism’ och norsk ’konstruktiv metod’ kan också ses i ljuset av den olikartade historiska bakgrunden. Metodskiftet inomstraffrättsvetenskapen kan delvis förklaras med ett generationsskifte, men även inomandra discipliner var det ofta unga, nyutnämnda lärare, somprofilerade sig; man kunde kanske tala om ’åttiotalister’ även inom rättsvetenskapen. I Danmark svor man som nämnt i 0rsteds namn, kanske delvis också som ett alternativ till den av Bornemann, Aagesen och Goos representerade riktningen, medan det centrala i Hagerups metoduttalanden var motståndet mot både Schweigaards princip- och begreppslösa kasuistik och dennes integrering av rättsvetenskapen i samhällsvetenskaperna. I detta fall representerade Hagerup emellertid den allmänna inställningen; även Bentzon, som mig veterligen aldrig tog ställning till Schweigaards metod, men somdäremot hade stor sympati för Jherings intressejurisprudens, krävde dock uttrycklingen en bundenhet vid lag framför den konkreta rättvisan, »den minst ofuldkomne» lösningen av det enskilda fallet (se del II, s. 116). Tyska ytterlighetsriktningar i formav en rent teoretisk konstruktiv metod eller av frirättsskolan fick få anhängare i Norden. Det var ett gemensamt drag för anhängarna av de olika riktningarna, att de med fullt fog betraktade sig som förnyare av rättsvetenskapens metod. Såtillvida kan man med Hoilund tala om »den möderne retst^enknings gennembrud» eller citera Heikki Pihlajamäki: »En jurist från 1800-talets slut skulle ha mycket mera att tala ommed sina nutida kolleger än med en 1700-talsjurist.»'’ Det sista kapitlet i den andra delen av denna framställning hade rubriken »0rsteds och Savignys tid», medan den nordiska rättsvetenskapen under den här behandlade perioden inte på samma sätt kan koncentreras kring två namn. Då det gäller den tyska förebilden är valet lättare, eftersom man utan svårig- ^ Carl Ussing, TfR 1890, s. 184. Pihlajamäki, JFT 2000, s. 339. Se även Slagstad, NNT 1985, s. 57; »Hagerup: det möderne gjennombrudd».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=