455 duktion. Inte heller 0rsteds samtida var i högre grad intresserade av juridikens metodproblem; på sin höjd upprepade man de centrala teserna i den historiska skolans lära. Anton Martin Schweigaards artikel omden tyska rättsvetenskapen och P. G. Bangs svar i »Juridisk Tidsskrift» år 1834 är egentligen det enda försöket till en ren metoddebatt under 0rsteds tid, medan F. C. Bornemanns kritik av 0rsted i installationsföreläsningen år 1839 förbigicks med tystnad (se del II, s. 41 f. och 114 ff.). Medan rättsvetenskapliga monografier tidigare i regel hade inletts av en historisk översikt, inledde man sina undersökningar under den här behandlade perioden ibland med ett avsnitt om rättsvetenskapens metod. Åtminstone i Danmark tycks det ha hört till en doktorands plikter att framlägga en metodologisk trosbekännelse, men t.ex. Viggo Bentzon behandlade metodfrågor i så gott som samtliga av sina skrifter. Metodavsnitten präglas genomgående av tanken på en förnyad metod i den samtida rättsvetenskapen, och den ständigt återkommande röda tråden är påståenden omdels 1700-talsnaturrättens, dels den historiska skolans ensidigheter och ytterligheter i var sin riktning. Tanken på den samtida rättsvetenskapen som en syntes var såtillvida berättigad, som man trots avståndstagandet från den traditionella naturrätten ändå använde sig av en »kryptonaturrätt» i formav eviga begrepp och övernationella rättsprinciper. Den (äldre) historiska skolans betydelse var överraskande nog obetydligare. Av det historiska arvet från början av 1800-talet fick egentligen endast 0rsted nåd i Danmark och i Norge; man kunde ju framhålla honomsom en föregångsman för en realistisk metod och för intressejurisprudensen, men också somett exempel på det fruktbara i att utnyttja utländsk, främst tysk litteratur. Ett förvånande undantag är den rättshistoriska litteraturen, där man i hög grad skydde metodfrågor; av juristerna visade endast Ebbe Hertzberg ett intresse för detta område, trots att samtida historiker ofta behandlade t.ex. källkritiken och sanningskravet. Metodanalyserna utmynnade i Norge, Sverige och Finland ofta i ställningstaganden för den konstruktiva metoden, medan man i Danmark gärna svor i ’realismens’ namn. Det är dock att märka, att de etiketter, somolika författare gärna försåg sin egen metod med, ofta var föga informativa och ibland rent missvisande. Hagerups konstruktivistiska trosbekännelse innehåller egentligen bara nyansskillnader jämfört med Ussings realistiska metod, och en del danska ’realister’ pläderade för en metod, somkunde betecknas somminst lika ’konstruktiv’ somHagerups. Då jag redan i det första bandet av detta arbete försåg den tredje delen med titeln »Den konstruktiva riktningen», har jag behållit denna, även om denna riktning sist och slutligen aldrig var så dominerande, som sena belackare av den nordiska ’begreppsjurisprudensen’ gärna har påstått. Man kan tala omglidande övergångar mellan de olika riktningarna, där mitten representerades både av en moderat konstruktiv jurisprudens och av den tidiga danska realismen. Aagesens och Goos’ samhällsvetenskapliga,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=