452 1643—45 og 1657-60».Åandra sidan var venstre till stor del ett bondeparti, varför man inte heller kan vänta sig några uttalade historiska bondesympatier. Matzen underströk också, att huvudgrunden till att de jordägande bönderna i tiden förlorat sin egendom ingalunda hade varit »Void og Forurettelse», då bönderna kunde vända sig till domstolarna och i praktiken också ofta gjorde det. Även omdet fanns exempel på övergrepp, så förlorade bönderna i allmänhet sin egendom på laglig väg, antingen genom »Ejendommes Forbrydelse», t.ex. på grund av utebliven skattebetalning, eller genomförsäljning. Matzen påpekade också, att hans bild av Danmarks samtida statsförfattning (se ovan 4.3.) byggde på gammal tradition. Danmark hade alltid varit ett kungadöme, och det var därför naturligt, att börja framställningen av statsskicket med kungamakten, »[m]en ved Siden af denne som Udtryk for Statsstyret virkede fra gammel Tid de reprassentative Forsamlinger, som vare Organer for det folkelige Selvstyre».'^^ Även »Grundformerne for Statsmagtens Virkemaade» före år 1660 var »vsesentlig stemmende med Nutiden». »Det var en Blanding af Statsstyre og Selvstyre ...».'^^ Trots att Matzen såg en kontinuitet mellan tiden före år 1660 och samtida statsskick, kännetecknas dock redogörelsen för övergången till enväldet åren 1660-1661 av en kungavänlig hållning, som emellertid inte är obetingad. Då adeln efter kriget på ständermötet år 1660 fortfarande hävdade sin skattefrihet, fick detta de övriga stånden att förena sig mot adeln, »der i Krigen ingenlunde hade udmzerket sig fremfor de andre St^ender», och kungen utnyttjade denna stämning. I den pågående striden bland historikerna om Fredrik III:s rätt att ensamutfärda en recess omstatsskicket ansåg Matzen, att ständerna klart hade uttalat, att kungen fick utfärda en sådan utan deras medverkan. Det var dock mer än tvivelaktigt, om ständerna genom detta medgivande varit beredda att besegla sin egen dödsdom, men kungen arbetade »med sjaelden Klegt og Energi» för att få ständernas godkännande av den nya författningen. Genom att skicka beslutet till lokalt godkännande på olika håll i landet anordnade kungen en omröstning, »der i Dåtiden kan siges at have svaret til Nutidens Folke Afstemning eller Plebiscit». Enligt Matzen kunde detta förfarande rättsligt sett inte ersätta ett ständermöte, och trots de talrika underskrifterna på olika håll i landet kunde dessa aktstycken inte »afgive noget klart og utvivlsomt Retsgrundlag for Enevaslden». Jorgensens framställning, som ju kom ut efter parlamentarismens genombrott år 1901, skiljer sig från Matzens främst därigenom, att införandet av enväldet år 1660 tecknas i betydligt dystrare färger. ÄvenJorgensen betonade, att Matzen, Offentlig Ret I, s. 77. Matzen, Offentlig Ret I, s. 129. Jfr Troels G. Jorgensen, som, s. 53, anser, att man i Matzens framställning »ma^rker en s^erlig sympati eller medlidenhed med bondeståndens tilbagegang». Matzen, Offentlig Ret I, s. 140. Matzen, Offentlig Ret I, s. 186. Matzen, Offentlig Ret I, s. 191 ff. 185 188 185 186 188
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=