451 urgamla rätt att delta i den kungliga rättsskipningen upphörde genomden nya domstolen och det gamla folkväldet trängdes undan från den viktiga position, somdet tidigare hade haft’. Forsmans regentvänliga bondedemokrati var helt i linje med fennomanernas politik, då den kunde tilltala såväl den ryska överheten som den välmående bondebefolkningen, ur vilken den nya finskspråkiga intelligentian växte fram. I sin svenskvänlighet gav Forsman också uttryckför en propagandistisk begåvning: läroboken blev på detta sätt smakligare för de ännu talrika svenskspråkiga studenterna, och betonandet av den svenska regeringens intresse för det finska språket skapade en legitimitet för fennomanernas krav. 181 Henrik Stevnsborg har i artiklen »Folket og regenten i den danske retshistorie» (2000) behandlat främst frågan om den äldsta lagstiftningsmakten, dvs. delvis den problematik, som ovan behandlats i samband med frågan om de äldsta lagarna. Stevnsborg drar dock politiska paralleller: Då Kolderup-Rosenvinge i den andra upplagan av sin lärobok år 1832 tog avstånd från den av honomsjälv tidigare förfäktade tanken på kungarna sompersonliga lagstiftare och samtidigt talade om, att den högsta makten ursprungligen legat hos folket, så var detta en av julirevolutionen år 1830 och införandet av de danska provinsialständerna år 1831 förorsakad omprövning av tidigare ståndpunkter.^^2 samma sätt tolkar Stevnsborg Johannes Efraim Larsens liknande åsikter om fria folkförsamlingar som den ursprungliga innehavaren av statsmakten i Danmark somen av Larsens nationalliberala hållning betingad tolkning.Det aktuella politiska läget har kunnat vara en medverkande faktor, men Stevnsborg nämner inte, att Kolderup-Rosenvinge var ärkekonservativ och anhängare av enväldet. Man kan anta, att den historiska skolans betydelse, till vilken också Stevnsborg hänvisar, och även källkritikens utveckling var likaså viktiga faktorer, då man redan vid denna tid började ställa sig alltmera kritiskt till sagornas och i viss mån även Saxos berättelser och kungarnas personliga lagstiftningsmakt. För att klargöra partipolitiska tendensers betydelse i dansk rättshistoria nöjer jag mig här med att undersöka ett par sena författares åsikter om den nya tidens politiska utveckling och i synnerhet införandet av enväldet. Med tanke på Matzens kraftiga ställningstagande för kungamakten under Estrupregimenär det naturligt, att han närmast befann sig på en »aristokratfördömande», dvs. kungatrogen linje i sin rättshistoria. Orsaken till införandet av enväldet år 1660 var »[d]et Misforhold mellem Adelns Rettigheder og Pligter som ... i Tidens Lob stasrkere og stzerkere hade udviklet sig; og den i stigende Grad bristende Lyst og Evne til at rogte Forsvarspligten, der viste sig i Krigene Forsman, s. 312. Stevnsborg, s. 58 f. och 66. Stevnsborg, s. 60 och 67. 181 182 183
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=