450 uppstod »det bedröfliga förhållande», att »fäderneslandets vigtigaste frågor fingo stå tillbaka för afgörandet af den enskildes klagomål»^^^ Det är svårt att hitta partipolitiska ställningstaganden i Olivecronas knappa framställning, men striden om jakträtten på 1731 års riksdag skildras med uppenbar sympati för de ofrälse stånden, »som ville försvara skattebondens rätt».'^"* För fennomanen Forsman var det naturligt att förena en finsk nationalism med den geijerska bondedemokratin. Forsmans fennomani uteslöt inte en mycket positiv inställning till den svenska tiden. Införandet av den svenska rättsordningen i Finland hade skett stegvis under en lång period, och ’inplanterandet’ av svensk rätt hade kunnat ske på fredlig väg, därför att det inte funnits någon större skillnad mellan erövrarnas och de erövrades rättsliga och samhälleliga förhållanden.*Forsman förnekade inte ’oordningen’ i rättsskipningen i Finland framtill 1600-talet, men denna berodde på landets avlägsna läge och inte på bristerna i överhetens goda vilja.*^^ Forsman berömde de svenska kungarna börjande med Gustav Vasa, som ’i spetsen för den svenska allmogen’ hade räddat rikets självständighet, även om han senare hade influerats för mycket av sina utländska rådgivares feodala åsikter.**'^ Karl IXkunde med rätta berömma sig för att ha gjort mera för Sveriges lagar än någon tidigare kung. Gustav II Adolf hade i sitt intresse för rättens utvecklingfortsatt i faderns fotspår, men kungen klandrades också för att genom sin adelsvänlighet ha lagt grunden för ett aristokratvälde, som under senare delen av 1600-talet komatt hota ’allmogens gamla frihet’.*^* Till och med den av senare finska historiker så skarpt fördömde Karl XII fick det erkännandet, att han, ’i den mån de ständiga krigen tillät, hade främjat rätt och lagstiftning’.*^^ För den finsksinnade Forsman var det viktigt att betona den svenska regeringens intresse för det finska språkets utveckling ända sedan 1600-talet. ’Den finska kulturens och odlingens späda planta, somhade börjat växa redan under det 17. århundradet, vissnade dock nästan helt under den stora ofredens hårda frostår.’*8° Man bör märka, att bokens så gott somenda omnämnande av ryssarna framfördes i negativ ton. Allmogens roll i framställningen är inte lika framträdande, men Forsmans sympatier är uppenbara. Han t.ex. ställde sig mycket negativt till grundandet av Svea hovrätt, därför att ’det svenska folkets Posse, s. 362 f. Olivecrona, s. 368 f. '^5 Forsman, s. 157. Om Forsmans politiska åsikter, se Ylikangas’ utförliga framställning, i synnerhet s. 7 ff. Forsman, s. 350. Forsman, s. 199 och 202. Forsman, s. 218 och 221. Forsman, s. 247. Forsman, s. 381 f. och 389. 178 ISO
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=