449 »men lagbud allena gällde föga mot andliga och verldsliga, utländska och inhemska förtryckares våld». Gustav Vasa trädde upp till kamp mot detta, och hans seger blev »en rättstiftning af den fordna arten». »Sällan, eller måhända aldrig, har någon Regent utfört så stora verk, somGustaf I med, i allmänhet, så sparsamt bruk af nya lagar.»'^^ Järta kunde inte helt bortse från fakta, men även om Gustav Vasa »under den sednare hälften af sin Regering, ofta i särskilda fall misskände odaljordens åldriga och lagliga egenskap, skyddade han likväl skatte-allmogen mot herremäns förtryck och, så vidt möjligt var, mot sina Fogdars misshandling». Skildringen av adeln är klart negativ. Johan III försökte genomförläningar köpa sig anhängare, men dessa var »med få undantag ... sviksamme». Då ett stort antal skattehemman förlänades i strid med lag på evärdelig tid, försökte adeln »göra gällande det begrepp om Kronans äganderätt till all ofrälst jord», somGustav Vasas kansler von Pyhy hade infört från Tyskland. Adelsmännen »öfverdrefvo Kronans rätt», då de krävde skatter, så att skattebonden utarmades och tvingades överlåta sin äganderätt, vilket också kunde ske genom»ännu olagligare» medel. Läget var dock inte helt dystert. Till odalsrättens försvar uppträdde på 1600-talet »lagkunnige och frimodige män», bl.a. Stiernhöök, vilka »med de kraftigaste skäl hämmade den vidare framgången af osvenska läror, hvilka hotade att beröfva Sveriges Statsförfattning dess dyrbaraste egentlighet, ett sjelfständigt och såsom sådant i lagstiftningen deltagande Bondestånd».*^° Medan Järta inte tvekade inför öppet politiska ställningstaganden, finns sådana inte i samma grad i Posses framställning, i vilken författaren koncentrerade sig på den rent rättshistoriska utvecklingen. Det är bekant, att Posse var både ärkekonservativ och en anhängare av den historiska skolan, och hans framställning genomsyras av tanken på välsignelsen med en långsam, »organisk» utveckling, som fick också grundandet av hovrätterna, »en ny instans, främmande för den gamla svenska domstols-inrättningen» att framstå som ett »felsteg», vars följder fortfarande var kännbara.'^* Den gamle riksdrotsen Per Brahes, »en nordisk, lugn karakter, en duglig embetsman, som handlar efter mogen öfverläggning», kamp mot planerna på en ny kodifikation skildras med öppen sympati, samtidigt somPosse framhöll, att Per Brahe endast av taktiska skäl hade betonat »ståndsintresset» och att han, i allmänhet visserligen »strängt konservativ», dock i »speciella mål» ofta var mera »hvad man i vår tid skulle kalla liberal» än de flesta av sina samtida kolleger i riksrådet.Frihetstiden bestås med det negativa omdömet, att det redan under de första riksdagarna 169 Järta, s. 266 f. Järta, s. 302 f. Järta, s. 316 f. och 319. Posse, s. 53. OmPosses politiska och vetenskapliga åsikter, se SMK 6, s. 160 (L. T-r). Posse, s. 250 f. och 356 ff. 168 169 170 30
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=