448 nederlag år 1536, somvisade sig så fördärvligt år 1660d^'* Aschehoug försökte inte förklara, varför man inte kunde undgå enväldet i Sverige på 1680-talet, trots representanter för bönderna och »Grundbesiddelsen» på riksdagen. Däremot fungerar Aschehougs analys som ett utmärkt försvar för det norska systemet efter år 1814. Taranger undvek i högre grad än Brandt och Aschehoug värderingar. Han nämnde i anslutning till Aschehoug omden ursprungliga »fylkestatens» (dvs. tiden före år 872) organisation och författning, att den var »udprasget demokratisk, forsaavidt som folkemagten er statsmagtens midtpunkt», men påpekade samtidigt, att hövdingarna bestämde och att det beväpnade följets storlek var viktigare än lagen.Under den följande tidenväxte kungamakten kraftigt, men kungen var varken »ulastelig eller uanklagelig», och han straffades strängare för sina brott än undersåtarna. »Det var saaledes fullt legitimt, at bonderne satte sig op mod Haakon jarl og Olof Haraldsson. De havde xrlig fortjent den straffedom, somfuldbyrdedes paa dem.»166 Då av de svenska rättshistorikerna Posse och Olivecrona hörde till adeln, och Järta i opposition mot det gustavianska enväldet hade avsagt sitt adelskap, men senare blivit ytterst konservativ, kunde man vänta sig en närmast aristokratvänlig linje i deras framställningar, i synnerhet somsamtliga författare skrev i tiden före representationsreformen, då adelns ställning fortgående blev allt mera hotad. I själva verket var dock »kung och allmoge» det statsskick, som fick åtminstoneJärtas och Olivecronas sympatier. Göticismen och bonderomantiken är det helt förhärskande draget i Järtas framställning. Tron på »de fria germanerna», »den ursprungliga mannafriheten» är stark, och nedgången började i Sverige med Magnus Ladulås, som införde det världsliga frälset. »Allmogens fordne försvarare. Lagmännen, vore upptagne i Konungens Råd, och derigenom till delaktighet uti det aristokratiska, som inre oroligheter oupphörligen förstärkte.» Under unionstiden »misshandlades Sveriges Allmoge, och dess rätt kränktes genomflera tillfälliga författningar», men man lyckades inteutrota »odalbondens ärfda medvetande» omsin rätt, som var »öfverallt erkänd» ännu i Kristoffers landslag. Man hade visserligen tidigt förbjudit bönderna »att, efter ursprunglig Germanisk sed» infinna sig väpnade på tingen, men »vapen samt mod och kraft att föra dessa fattades likväl icke de talrika bondehärarna under Engelbrecht, Carl Knutsson, Sturarne och Gustaf Wasa».i^^ I Järtas framställning uppträder Gustav Vasa somden borne bondevännen. I unionens slutskede var visserligen folkets rätt bevarad i den allmänna lagen, Aschehoug /, s. 573 f. Taranger 11,1, s. h\. Taranger 11,1, s. 199 f. Järta, s. 202, 220 och 257 f. 166
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=