446 hindrede dem fra, selv om de havde villet, at drage Omsorg om den indre Lovgivning.»i54 Handfästningarna innehöll visserligen »de almindelige legale Begr^ensninger for den kongelige Magtfuldkomenhed», men skyddade de privilegierade ståndens, framför allt adelns intressend^^ Brandt avfärdade också berättelsen omden unge Kristian IV:s intresse för att förbättra lag och rättsliga förhållanden i Norge somen »Fabel» utan stöd i källornad^^ Brandts kritiska inställning till kungamakten sammanblandades med hans motvilja mot unionen, men han framhöll de nationella kungarnas skuld till utvecklingen. Man bör också märka, att den svenskvänlige Brandt däremot inte klandrade kungarna under den ofta kaotiska unionstiden med Sverige från år 1319. För Aschehoug var historien en utveckling mot en högre civilisation, och denna determinismpåverkade även hans värderingar rörande frågan omfolkmakt och kungamakt.Den ursprungliga samhällsordningen hade varit »i Formen rent demokratisk», men bönderna förlorade sin makt genom kungamaktens frammarsch, vilket dock var ett nödvändigt led i utvecklingen mot en fastare statsenhet.Bildenav den norska aristokratin var dock entydigt negativ; adeln hade uppstått på allmogens bekostnad, men hade ändå förblivit för svag i Norge för att kunna ha positiv inverkan på den politiska utvecklingen. Domen över den norska adeln under Kalmarunionens slutperiod är hård: den fåtaliga adeln satt hemma på sina gårdar och skötte omsitt, och under »et saadant Liv tabte Standen sin Daadkraft. Det hele Tidsrum har ikke at opvise mere end en eneste Mand, somkan antages at have v^eret i Besiddelse af nogen fremragende Dygtighed.» Denne var Karl Knutson til Giske, som till råga på allt hade växt upp i Sverige, och enligt Aschehoug antagligen främst hade känt sig som svensk.Omdömet mildras dock genom Aschehougs determinism. De danska unionskungarna och den danska adeln hade strävat till egen nytta i Norge, och det var inte heller »blot Fxdrelandssind, men tillige yFrgjzerrighed», som drev svenskarnas ledare till kamp mot främlingsväldet, »[m]en de smaa personlige Bevasggrunde ere kun Historiens Tjenere og have ingen Adkomst til at fremstilles som deres Herrer». Då de avgörande grunderna till Norges underkastelse och Sveriges befrielse låg i omständigheter, över vilka människorna inte hade tillräcklig makt, så bar de heller inte ansvaret för dessa händelser. »Den fjerner det ydmydende i den Tilskikkelse, der overgik Norge, og den försöner med Tabet af de lysere Udsigter, der ved Calmarunionen synes at aabne sig for alle tre Rigers Fremtid.»*^' Brandt /, s. 44. Brandt I, s. 48. ’5<> Brandt I, s. 54. ’5’’ Se närmare Anne-Lise Seip, s. 190 ff. Aschehoug I, s. 67 ff. och 78 f. '5^ Aschehoug I, s. 94 ff. och 343 ff. Aschehoug I, s. 347. Aschehoug I, s. 345. 158 160
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=