445 redan tidigare (del II, s. 429) visat, att de nordiska rättsvetenskapsmännen ingalunda utan förbehåll accepterade den historiska skolans syn på rättshistorien som en tjänarinna till rättsdogmatiken, utan snarare kände en dragning till den av Hugo förfäktade åsikten omrättshistorien som en med rättsdogmatiken och rättsfilosofin jämbördig gren av rättsvetenskapen. Brandt ansåg, såsom ovan visats, redan på 1850-talet, att rättshistorien närmast hade anknytning till kulturhistorien, vilket betyder, att den inte kunde vara underordnad rättsdogmatikens behov, men uttalandet stannade vid en principdeklaration utan betydelse för hans undersökningar. Ett undantag är den engelskinspirerade Aschehoug, som öppet förfäktade den traditionella synen på historieforskningen som ett hjälpmedel för förståelsen av gällande rätt (ovan, 4.2.). Hertzbergs kritik av den traditionella rättshistorieforskningen också i Norden var även såtillvida berättigad, som man inte hade förverkligat sina principuttalanden omrättshistoriens jämlikhet med rättsdogmatiken. Det bör också kommas ihåg, att mången doktorand försvarade den i avhandlingen ingående, ofta utförliga men ytliga historiken med en hänvisning till den historiska skolans tes omrättshistorisk undersöknings betydelse för gällande rätt.^^^ 5.3.2. Kungamakt och folkmakt »Kongemagt» och »Folkemagt» förekommer som termer i Tarangers framställning av den norska statsrätten, och maktbalansen mellan dessa två statsmakter var ju ett aktuellt problem i alla de nordiska länderna under den här behandlade perioden. Också i rättshistoriska framställningar kunde man visa sina sympatier på denna punkt. Brandt som gärna framförde personliga åsikter i sina arbeten, ställde sig i sin lärobok i rättshistoria kritisk till kungamakten. Folket somstatsmakt hade fått minskad betydelse efter inbördeskrigen, och efter införandet av landslagen stod Magnus Lagaboter »i den naive Tro, at hans Vasrk skulde vare til evige Tider» och att detaljförändringar kunde ske genomkungliga »retterboter». Då lagtingen förlorat sin lagstiftningsmakt var de följande kungarna mycket aktiva som lagstiftare främst på förvaltningsrättens område; »En udprasget bureaukratisk Opfatning og en Tendens til at lade det Offentlige gribe ind i alle Forhold gjor sig gjeldende.» I synnerhet utmärkte sig Håkon V Magnussons kraftiga regering »ved sine Bestr^ebelser for at svaskke Aristokratiets Magt, — Bestraebelser, som i en folgende Tid, under unationale Regjeringer har sine sorgelige Frugter ved at berove Staten dens Modstandskraft og Evne til at opretholde sin Selvstasndighed».!^^ Genom Norges förening med Danmark år 1388 började »et sorgeligt Tidsrum» för lagstiftningens vidkommande. »Kongene havde allene 0je for sine dynastiske Interesser, og indre og ydre Uroligheder T.ex. Bergman /, s. III. Brandt I, s. 40 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=