444 »tilreve sig» danska adelsmän de viktigaste posterna i Norge.ÄvenTaranger sade omden norske medlemmen av 1682 års lagkommission Christian Stockfleth, att denne var, »hvad vi nutildags vilde kalde en god nordman», eftersom Stockfleth sommedlemav ett till Köpenhamns försvar år 1658 uppsatt norskt studentkompani vägrade att godkänna en dansk auditör för kompaniet. Aubert talade däremot utan värdeomdömen om»de nzer beslasgtede Love hos andre nordiske Folk».^"^^ Bland de norska rättshistorikerna gav främst Aschehoug uttryck för pronordiska tankar. Aschehoug hade år 1847 blivit omvänd till skandinavismen, och detta ledde till att han på 1860-talet hade fått en positiv inställning till unionen med Danmark.I »Statsforfatningen i Norge och Danmark indtil 1814» gjordes genomgående jämförelser med de andra nordiska länderna, vilket av författaren motiverades med att »den asldste Samfundsorden ... idetre skandinaviske Riger i det hele» hade varit »saa ensartet»; visserligen fick författningen senare i varje land sin särprägel, »men Slasgtsligheden tabte sig aldrig ...».i'^^ Någon danskfientlighet som hos Brandt kan man inte hitta i Aschehougs text. Aschehoug uppskattade högt drottningMargareta, och han beklagade Kalmarunionens sammanbrott.Unionen med Danmark hade varit nödvändig för båda rikena. Norge fick år 1536 en verklig regering och började från denna tid göra framsteg. Visserligen gjorde den danska regeringen »Feil og Misgreb», men dessa »havde sin Grund mere i Svaghed end i ond Villie».^"*^ Varken i Järtas eller i Olivecronas framställning av svensk rättshistoria kan man hitta pronordiska uttalanden. Järtas bild av Kalmarunionens tid är traditionellt negativ, dvs. nationalistisk; tyska och danska kungar försökte införa den länsförfattning, som visserligen redan »en Konung af Svensk börd [Magnus Ladulås] förut hade bemödat sig, att ifrån deras fosterländer dit införa».*50 Feodalismens jordäganderättslära betecknades som»osvensk».*5i Inte heller i Forsmans lärobok spelade nordisk, icke-svensk rätt någon roll, men man kan säga, att en ’nordisk’ inställning i alla fall kom till synes i författarens svenskvänlighet. En nationell alternativt komparativ inställning och forskningsmetod kunde också bero på forskarnas åsikter omrättshistoriens uppgifter och ändamål. Då det gäller förändringarna i synenpå rättshistorieforskningens uppgifter, har jag Brandt, Grundrids, s. 6, 18 och 21 f.; Brandt I, s. 10. Taranger I, s, 87. Aubert, Udsigt, s. 8. Anne-Lise Seip, s. 21 f. Aschehoug I, s. 4. Aschehoug I, s. 174, 338 ff. och 347. Se även Anne-Lise Seip, s. 189. Aschehoug I, s. 592 och 594 ff. Se även Anne-Lise Seip, s. 191 f. Järta, s. 258. ’5' Järta, s. 319. 150
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=