443 visme)», medan det nordiska juristsamarbetet annars byggde närmast på en »kulturskandinavisme».'^^ Matzen inledde sitt avsnitt om främmande rätts betydelse för studiet av dansk rättshistoria (s. 30-57) med att behandla nordisk rätt, samtidigt somhan gav en översikt över de andra nordiska ländernas gamla rättskällor (s. 30-40). »Studiet av de andre skandinaviske Folks Rets Udvikling» var för Matzen liksomför Stemann särskilt intressant på grund av »Stammesslasgtskabet mellem de nordiske Folk», som hade kommit till synes bl.a. i ett gemensamt nordiskt språk, »den danske Tunge», och han nämnde också, att enligt den äldre Västgötalagen danskar och norrmän hade rätt till samma böter somsvenskar eller i alla fall till större böter än tyskar och engelsmän.Den svenska rätten var särskilt viktig, eftersom den »frembyder forholdsvis storre Overensstemmelse med den danske, hvortil Grunden naturliger at soge i, at foruden StammessIcCgtskabet ogsaa Naboskabet bidrog til at fremkalde en mere ensartet Udvikling, idet Skaane som landfast med Sverige dannede et naturligt Bindeled mellembegge Riger og derigjennem ogsaa mellem dansk og svensk Ret.»140 Då det gällde arbeten omsamnordisk rättshistoria kunde Matzen ironiskt nog endast hänvisa till tre framställningar skrivna av tyskarna Konrad Maurer, Karl V. Amira och Karl Lehmann.Detta faktumpåpekades i drastiska ordalag av Hertzberg. Det fanns inte en enda nordisk rättshistoriker, som var så hemmastadd i samtliga nordiska länders äldre rätt som tyskarna, och medan dessa hade behandlat »de skandinaviske Rigers Retsudvikling somen hoiere Enhed af nzerbesla^gtede Udgreninger af en f^elles Rod, er vi i Norden selv paa dette Studiefelt endnu ikke kommet stort laengere end til at ignorere hinanden».*"*^ Den norska lagtingslagarna och de isländska lagarna, som även de kunde räknas till norsk rättshistoria, utgjorde det äldsta bevarade skiktet av rättskällor i Norden, och redan därför var det inte behövligt för Aubert, Brandt och Taranger att hänvisa till de andra nordiska ländernas äldsta rätt. En nordisk aspekt framträder i förbigående och i negativ mening i Brandts framställningar, då författaren inte underlät att lufta sina danska antipatier. Enligt Brandt hade redan den danske kungen Sven Knutsson (Alfifason; 1030—1035) behandlat Norge somett erövrat land och utfärdat för norrmännen hårda och förödmjukande förordningar. Unionen med Danmark år 1388 inledde »ogsaa for Lovgivningens Vedkommende et sorgeligt Tidsrum», och efter Kristian IILs »skjzendige Lofte» år 1536 till den danska adeln att göra Norge till en dansk provins Omdessa begrepp, se Seip, s. 40 f. Matzen, Indledning, s. 30 f. Matzen, Indledning, s. 38. Matzen, Indledning, s. 31. '■*' Hertzberg, TfR 1899, s. 66. 138 140
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=