441 rättssystem vunnit, ådagalägga ... af hvilken ädel, sjelfständig utbildning de gamla germanska rättsbegreppen voro mäktige ...». Nordströmskyndade sig dock att tillägga, att han »lifligt» erkände »den romerska rättens fint utbildade mångsidighet och doctrinella värde»; påståendet omden svenska rättens självständighet tycks framför allt ha gällt 1734 års lag.^^s Forsman nämnde endast i förbigående, att ’man hade anmärkt’, att Loccenius somutlänning hade visat en överdriven böjelse för den romerska rätten.*26 Winroth, visserligen en dilettant som rättshistoriker, var, såsom redan Jägerskiöld har påpekat för civilrättens del, en ivrig förfäktare av den romerska rättens historiska betydelse för svensk rätt.'^/ Något överraskande ansåg Winroth detta också vara fallet beträffande straffrätten, vars utveckling han ansåg ha skett i nära anslutning till den romerska rätten. Begrepp och termer var huvudsakligen hämtade från romersk rätt, medan »det inflytande, som kanonisk och mosaisk rätt utöfvat, har i det mesta varit af öfvergående natur, och de rent germanska grundsatserna hafva till största delen trängts undan eller satts ur bruk».'^^ Å andra sidan kunde den gamle rättshistorikern Isak Landtmanson i polemik med Winroth påstå, »att vår rätt öfver hufvud icke rönt något omedelbart inflytande af romersk rätt och knappt af någon annan främmande rätt».’29 En nordisk inställning kunde ha udden riktad mot det tyska inflytandet, och det är just i rättshistoriska arbeten, somman kan hitta uttalanden omdet problematiska förhållandet till Tyskland. I sin presentation av Konrad Maurer i Historisk Tidsskrift talade Hertzberg om »den politiske misstemning», som från 1840-talet hade uppstått mellan Tyskland och Norden och som också hade hämmat det vetenskapliga samarbetet, vilket dock inte var befogat med tanke på »den tyske videnskabs universelle karakter». Det var också Maurers förtjänst, att han »i en usympatisk tid dannede det sikkre bindeled mellem Nordens og Tysklands retslasrde».*^® Hertzberg ville inte bilda någon nordisk front mot tyskarna; tvärtomberömde han Maurer för att denne »energisk udtalte sig til fordel for de isländske forlangender» mot Danmark och »optrasder ... lige bestemt mod de danske og svenske fordringer paa umiddelbar andel i den norrone litteratur ...».'^^ Ludvig Holberg hade inte lika höga tankar om tyska rättshistoriker. Han nämnde om Valdemars länsrätt för Estland, att »uagtet det af tyske Forfattere Gang efter anden er forsogt helt at forklare NordströmI, s. II. Forsman, s. 440. Jägerskiöld, s. 27 och not 4a. 128 Winroth, s. 368. Landtmanson, TfR 1891, s. 125. Flertzberg, Maurer, s. 3. Hertzberg, Maurer, s. 11 och 13. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=