26 (1887—1889; [XIJ+616 s.), medan framställning av den nordiska processrätten, vilket Deuntzer också kritiserade i en recension.3 Band IV, »Processen» (1879-1880), bestod därför av delarna »I. Den danske og norske Proces» (224 s.) av kriminal- og politiretsassessor Ipsen, och »II. Den svenska processen» ([II]+314 s.), som skrevs av Gustaf Broomé (»I. Den allmänna civilprocessen»), av jur. kand. W. Bergstrand (»II. Utsökningsprocessen» och »III. Processen i konkurs-, boskilnads- och urarfva-mål») och av Per Assarsson (»IV. Straffprocessen»). Hagerup, somrecenserade hela verket i TfR 1900, konstaterade att systematiken »vistnok ikke kan betegnes som ganske uangribelig, men ... dog ligeoverfor det 0iemed, hvoromder her handles, ikke opfordrer til nogen egentlig Kritik». Beträffande planen för arbetets innehåll hänvisade Hagerup till Deuntzers förord, i vilket författaren hade meddelat, att avsikten inte hade varit »at bearbeide de almindelige Grundsastninger eller de enkelte Tvistemaal fra Grunden af», men att han hade strävat till »at meddele Hovedsastningerne i den nugjasldende Ret, saaledes som disse almindeligt opfattes i Litteratur og Praxis ...», dessutomvar »rent theoretiske Udviklinger og vidloftigere Argumentationer ... forbigaaede». Hagerup framhöll vidare, att verkets kvalitet varierade betydligt, då vissa delars värde »ikke rager over Niveauet af en temmelig udvortes Kompilation», medan författarna av andra avsnitt »inden den snevert optrukne Ramme har fundet Leilighed til at give hoist vasrdifulde Bidrag til Emnets Belysning». Avsnittet om rättskällorna och de straff- och förvaltningsrättsliga delarna var också de enda systematiska framställningarna av dessa ämnen i Norden."* Då författarnas kännedom om de andra nordiska ländernas rätt inte alltid var helt fullständig, försökte man undgå felaktigheter genomatt låta de olika delarna granskas av jurister från de andra länderna. Uppdelningen av författarskåpet återspeglar i någon mån rättsvetenskapens nivå i de olika länderna. Norrmännen, danskarna och svenskarna svarade visserligen för var sitt band, men den omfattade privaträttsdelen kom till stånd helt utan svensk medverkan. Finska jurister medverkade inte i arbetet, men finländsk litteratur ingick i de olika litteraturförteckningarna. Såsom Hagerup konstaterade, varierade delarnas kvalitet; i synnerhet Hertzbergs framställning av rättskällorna kan framhållas som ett av verkets främsta avsnitt. Den långa utgivningstiden var också problematisk. Då verket slutligen blivit färdigt vid sekelskiftet, hade redan stora delar av det förvandlats till rättshistoria. Arbetet har betecknats som en produkt av den etablerade juristgenerationen på 1870- och 1880-talen, medan de yngre juristerna fick sitt forumi TfR.^ inte lyckades åstadkomma en samlad man 3 UfR 1880, s. 321-326, här s. 322. '* Hagerup, TfR 1900, s. 436 f. ^ Sandvik, Handbuch, s. 446.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=