439 ningens betydelse för rättshistorien, men nämner också, att Matzen i hög grad negligerade det europeiska inflytandet på dansk rätt, medan rättshistorikern Ludvig Holberg hade större förståelse för betydelsen av främmande rätt och i en undersökning från år 1891 påvisade de kanoniskrättsliga källorna till förordet till Jyske Lovd'" Det berättigade i dessa ställningstaganden undersöks här tillsammans med den närliggande frågan, omdet existerade en skandinavistisk eller en mera allmänt pronordisk tendens i periodens rättshistoriska litteratur. Maktförhållandet mellan kung, adel och folk under olika tider var en mera rent partipolitisk fråga, som hade aktualitetsprägel inom historieforskningen och somäven rättshistorikerna hade att ta ställning till. 1800-talets rättshistoriska nationalism kunde inte längre ta sig uttryck i uppdiktandet av fornstora dar, även om motviljan mot att avstå från historieskrivarnas uppgifter om de gamla lagarna också kan ses som ett utslag av en nationalistisk inställning. Det är betecknande, att först Hertzberg, som också skrev en jämförande framställning över de nordiska ländernas rättskällor, ansåg sig kunna avstå från de omhuldade uppfattningarna om de urgamla lagarna. En nationalistisk inställning måste dock närmast komma fram i ett framhävande av den egna rättens egenart och självständighet - även sådana påståenden hade gamla anor. I dansk rättshistorieskrivning hade redan Kofod Ancher kraftigt försvarat åsikten omde danska medeltidslagarnas självständighet i förhållande till främmande rätt, medan man från och med Schlegel åter började acceptera det utländska inflytandet som ett faktum (del I, s. 367 ff.). Kolderup-Rosenvinge nämnde i korthet, att främmande rätt med undantag av kanonisk rätt inte hade inverkat på de danska medeltida lagarna, men att både kyrkolagarna ochJyske Lov innehöll bevis på den kanoniska rättens inflytande. Då det gällde förordet till Jyske Lov räknade han också upp förebilderna i Decretum Gratiani.^^^ Larsen nöjde sig med påpekandet, att romersk rätt »vel havt nogen Indflydelse, men neppe megen» på Jyske Lov.'*^ Stemann däremot förnekade generellt, att man under medeltiden skulle ha »benyttet fremmede Retskilder, eller at disse ... skulde have udovet nogen Indflydelse paa Lovgivningen eller Praxis ...»; detta gällde »navnlig omden Romerske Ret». Då det var frågan omden kanoTamm1, s. 12 f. Däremot anser Tammmed hänvisning till Hertzbergs ovan citerade recensionartikel i TfR, att man kan tala omen ny epok i rättshistorisk forskning från omkring 1870, då Karl von Amiras och Heinrich Brunners syn på rättshistorien som en del av kulturhistorien trängde undan den historiska skolans syn på rättshistorien som ett medel för förståelsen av gällande rätt. - Michalsen framhåller, TfR2002, kap. II.4., att redan Aubert klandrade Matzen för att denne i sin »Den danske Panterets Historie» (1869) inte gjort jämförelser mellan dansk och utländsk rätt. Kolderup-Rosenvinge, s. 22 och not d. Larsen 1,1, s. 264. 118 n9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=