438 först från och med början av 1900-talet avstod man i läroböcker i nationell rättshistoria från sagotidens rättskällor som en eftergift för källkritikens utveckling. Det nya var, att man började framställningen först med de äldsta bevarade lagarna. Först med Jorgensen avstod man i Danmark från de mest uppenbara myterna, och i Sverige skedde detta betecknande nog i K. G. Westmans »De svenska rättskällornas historia», 1912 (se del IV) — Westman var ju historiker, inte jurist till utbildningen. 5.3. Tendenser 5.3.1. Rättshistorisk nationalism Bland tendenserna i 1800-talets rättshistoriska forskning har man i senare forskning nämnt ett framhållande av receptionen av främmande, i synnerhet romersk rätt som en olycka eller ett förnekande av att en sådan reception överhuvudtaget skulle ha ägt rum. Det är ett intressant fenomen, att samtidigt som man betonade den romerska rättens och rättsvetenskapens betydelse somförebild för samtida rättsutveckling och doktrin (ovan 1.3.3.), var inställningen betydligt negativare, då det gällde frågan om en redan skedd reception av romersk rätt. Inställningen till receptionen kan naturligtvis delvis förklaras med striden mellan romanister och germanister,!'"* men det är påfallande, att även rättsvetenskapsmän, som framhöll den romerska rättens samtida betvdelse, kunde förneka existensen av en redan skedd reception (nedan, Aagesen). Både Stig Jägerskiöld och Ole Fenger har betraktat inflytandet från den historiska skolan som orsaken till denna »nationalistiska inskränkthet», då man förnekade den romerska rättens historiska betydelse. Enligt Jägerskiöld var det den historiska skolans fientliga hållning till en statsdirigerad rättsutveckling, som hade fått också svenska rättshistoriker att se kritiskt på den romerska rättens inflytande under 1600-talet, och han påstod vidare, att denna på »den nationella romantiken, den historiska rättsuppfattningen och ej minst medeltidssvärmeriet» baserade negativa värdering av den romerska rätten hade haft »en förunderlig livskraft» i Sverige.'Fenger, som hänvisar till bl.a. Jägerskiölds undersökningar, nämner som orsaker, förutom den historiska skolan som sådan, även skillnaden mellan romanister och germanister och de sistnämndas stora intresse för de gamla nordiska rättskällorna, vilket skall ha förstärkt de nordiska rättshistorikernas nationella självkänsla och isolation. I Danmark skall också förlusten av Slesvig och Flolstein år 1864 ha skapat en allmän motvilja mot den tysk-romerska rätten."^ Tammdäremot har inte betraktat nationalismen som ett förhärskande drag i 1800-talets rättshistoriska forskning. Han citerar Stemanns uttalande om den komparativa rättsforsk- "■* Se t.ex. Michalsen, NNT2000, s. 421 ff. SeJägerskiöld, s. 25 f. 116 fenger, s. 44 och 47.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=