437 forskare, t.ex. Kofod Ancher och Olof Rabenius, eller att de t.o.m. använde befintligt materal mera kritiklöst än sina 1700-talskolleger. Kofod Anchers och Olof Rabenius’ kritik var visserligen sak- och rimlighetskritik, och Kofod Ancher krävde i upplysningens anda en utrensning av fabler o. dyl. i källorna, men han visade också ansatser till egentlig källkritik genomatt beteckna original och samtidiga handskrifter som de bästa källorna (del I, s. 371). Man har svårt att hitta ens sådana ansatser i 1800-talets rättshistoriska litteratur, och påståendena byggde fortfarande utan någon formav materialets problematisering på sena, berättande källor. Man ansåg inte heller bristen på källmaterial vara något hinder för utförliga ställningstaganden, sombyggde på mer eller mindre lösa gissningar. I Sverige hade man stora svårigheter att avstå från traditionen om de gamla lagarna, och t.o.m. Olof Rabenius’ försiktiga, men i och för sig också obevisade åsikt, att de äldsta skrivna lagarna uppkommit först kring mitten av 1100-talet, hade svårt att slå igenom. Ett försök till en kritisk värdering av källorna i formav en samtidighetskritik kan dock emellanåt hittas, så i Järtas påpekande, att landskapslagarnas uppgifter rörde flera hundra år gamla förhållanden, och i Stemanns skepsis mot personuppgifter »fra en förhistorisk Tid». I Danmark snarare ökade tron på Saxos uppgifter under 1800-talet. Rättshistorikerna var i allmänhet uppenbart motvilliga att avstå från traditionella påståenden omde urgamla lagarna, och inte ens den historiska skolans lära om den ’organiskt’ så småningomframväxande rätten ledde till mera än modifikationer och vissa reservationer, då de gällde de äldsta lagstiftarnas insatser. Liksom Fale Burman några årtionden tidigare (se del I, s. 364) bröstade sig Schlyter med sin ’omoderna’ inställning till källorna, och Brandt och i viss mån ännu Taranger ville inte avstå från Magnus den godes lag trots samtida historikers på en strängare vetenskaplig källkritik byggande åsikter, medan Matzen indirekt tog ställning till den samtida debatten om källkritiken i Danmark genomatt välja det traditionella alternativet. De nordiska rättshistorikerna var konservativa även i metodfrågor, och de kunde i slutet av 1800-talet stödja sig på sin stora förebild, den tyske rättshistorikern Konrad Maurer, vars framställningar byggde på ett godtagande av det traditionella materialet. Lauritz Weibull påtalade år 1914 Maurers »brist på förmåga av källkritisk värdesättning» och dennes »blinda kolaretro på den norsk-isländska litteraturens tillförlitlighet».!*^ Det är också betecknande, att av Danmarks ledande historiker på 1800-talet just Johs. Steenstrup, som var utbildad jurist och hade hört Maurer och Amira föreläsa, behandlade sitt material, bl.a. Saxo, med stor pietet och råkade i polemik med Erslev.*Av rättshistorikerna var det endast Efertzberg, som (i sina senare skrifter) använde sig av en konsekvent källkritik, och Citerat efter Torstendahl, s. 343 f. Taranger påpekade dock i sin nekrolog över Maurer, TfR 1903, s. 15, att denne i sina senare undersökningar hade »arbeidet sig fremtill en stadig voxende Skepsis med Hensyn til den historiske Sagas Paalidelighed». Ellenj0rgensen, s. 218 f. och 224 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=