431 Nordströms »Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia», somär en ’inre’ rättshistoria, visar i gärning, omock inte i ord, hur liten betydelse de eventuella äldsta lagarna hade, då man ju i alla fall inte kände till någonting om deras innehåll. Nordströms framställning bygger på de bevarade landskapslagarna, men han nämner till en början, att Göta- och Svealands äldsta lagar »till sitt ursprung bestämdt uppgifvas höra till hedniska tiden, nemligen Westgötalagen, tillskrifven Lumber (WGL. IV; 14: I, 7), och Uplandslagen, som tillskrifves den hedniske Viger Spa (Upl. föret.), och hvilka utan tvifvel ligga till grund äfven för de andra landskapslagarne».®^ Beträffande »Finlands äldsta rättstillstånd» var Nordströmmera kritisk. Med hänvisning till Karl IX;s löfte i stadfästelsen till Kristoffers landslag år 1608, att i framtiden låta trycka Finlands och andra landsdelars lagböcker »så snart aff dem någre wisse och trowärdige exemplaria öfverkommas», konstaterade Nordström, att någon sådan lagbok för Finland inte hittats, »likasomej heller någon anledning är för handen, att någon sådan i sjelfva verket såsom ordnad samling funnits till», trots att man inte med säkerhet visste, »hvilken svensk lag, efter det Sveriges besittning af Finland blifvit stadgad, först i landet tillämpades».^^ Forsman, sombyggde sitt avsnitt omSveriges äldsta historia på Schlyter och den som källkritiker lika traditionelle Anders Magnus Strinnholm, betraktade Ingjald Illråde som en historisk person och Vigers och Lumbers lagar som historiska fakta; med en direkt hänvisning till Schlyter ansåg han, att lagarna dock upptecknats i skrift först senare.Det korta avsnittet omfinnarnas äldsta rätt bygger på ett referat av uppgifterna om esternas äldsta rätt samt språkhistoriska notiser; Forsman antog, att samhällsutvecklingen norr om Finska viken hade framskridit i samma takt sompå den södra sidan. 89 Den moderna historiesynens och den nya källkritikens genombrott i rättshistorien skedde genomEbbe Hertzbergs och senare Poul Johs. Jorgensens insatser. Ebbe Fiertzbergs arbeten är ett undantag i 1800-talets rättshistoriska framställningar. I »De nordiske Retskilder», somingick i det första bandet av »Nordisk Retsencyklopaedi» (1890), tackade Hertzberg i förordet Olivecrona, Secher, Aubert, Deuntzer och Finsenför deras medverkan, men arbetet är främst präglat av författarens egna åsikter och innehåller betydligt längre gående ansatser till källkritik än andra samtida rättshistoriska arbeten. Hertzberg gick visserligen inte till sådana ytterligheter som senare bröderna Weibull, men Saxo finns inte längre bland källorna och sagalitteraturen används med stor försiktighet. Lumber och Viger förekommer även i Hertzbergs framställning, men endast som exempel på att »Sagnet ogsaa fastholdt Navnene paa Lagmxnd ...».^o ** Nordström/, s. 1 f. Nordström/, s. IX. *** Forsman, s. 35 och 42 ff. OmStrinnholms källkritik, se Torstendahl. s. 56 ff. Forsman, s. 20-23. Flertzberg, s. 19. OmHertzbergs betydelse för dagens åsikter, se Michalsen, Law, s. 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=