429 från år 1879 konstaterade Schlyter omden ovan nämnda framställningen från år 1835, att han var medveten om, att den blivit kallad »föråldrad», vilket »torde förnämligen grunda sig derpå, att jag icke är modern i frågan omförkastandet af källorna för vår äldsta historia». Med karakteristisk envishet fortsatteSchlyter; »Jag har nu icke kunnat gifva denna skrift en annan form eller ett lärdare utseende än hon förut haft, och jag måste uppriktigt säga att jag icke häller funnit ett sådant arbetets föryngrande nödigt». I enlighet med sin ’omoderna’ inställning till källorna betraktade Schlyter Snorre som ett sanningsvittne, även då det gällde tidigare århundraden, eftersomSnorre kunde bygga på en långvarig muntlig tradition: »... men likväl kan man vara öfvertygad omden trovärdighet som, med afdrag af uppenbart fabelaktiga tillsatser, i det hela stämplar en Sturlesons berättelser omhändelser från aflägsna århundraden, där ej skulle hafva funnits, omicke den prosaiska traditionen varit fästad vid de gamla sångerna, och byggd på dem, såsomen fast och orubblig grundval.»^® Det var också helt naturligt för Schlyter att inte betvivla uppgifterna om lagmännen och lagstiftarna Viger Spa och Lumber i Upplandslagen respektive Västgötalagen, och han ansåg, att Lumber sannolikt levt »i det 10:e århundradet, eller möjligtvis i det 9:e».^^ Däremot ville Schlyter inte påstå, att Vigers och Lumbers lagar ursprungligen skulle ha varit skriftligen upptecknade. Alla lagar hade till en början varit »i poetisk form» och bevarats i en muntlig tradition för att först så småningomövergå »från poesi till prosa, från minne och tal till skrift». Hela frågan om tidpunkten för de äldsta lagarnas övergång till skriftlig formvar egentligen orimlig och kunde inte besvaras. »Sannolikt är väl att detta först inträffat efter christendomens införande, sedan det Romerska alfabetet och pergamentets bruk blifvit kända; men icke kan detta med visshet antagas.» Det kunde dock inte heller bestämt förnekas, »... att äfven förut, med runornas tillhjälp, ett slags skriftlig uppteckning möjligtvis skett ...».*° Redan på grund av Schlyters ställningstagande var frågan om Vigers och Lumbers lagar aktuell ännu för Järta och Olivecrona. Schlyters åsikter omden äldsta rättens fortlöpande utveckling stämde väl överens med den historiska skolans läror, och Järta betonade ännu kraftigare, att rätten utvecklats så småningom under en lång tid. I likhet med Kolderup-Rosenvinge ansåg han, att föreställningen omde gamla lagarna »såsomtillfälliga skapelser af vissa namngifna personer» byggde på en »synnerlig benägenhet att intvinga en äldre tids förhållanden i en yngre tids begrepp». Man hade nämligen inte beaktat, »att i deras barndomfolken icke voro mäktiga af den klyftighet», sombehövdes för en statsförfattning med en kung eller lagmännen »i uteslutande besittning af Schlyter, s. II. Schlyter, s. 107. Schlyter, s. 113 ff. och 116. Schlyter, s. 117 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=