428 förande och att endast enstaka rättsinstitut kunde följas tillbaka till hednisk tid73 Taranger hade uppenbarligen tagit intryck av Hertzbergs nordiska rättshistoria (se nedan), och han befann sig redan på defensiven, då han tog ställning till Magnus den godes lagbok, vilken han ännu i sitt arbete om den anglosaxiska kyrkans inflytande på den norska hade betraktat som ett faktum/'* Med hänvisning till Sverres saga och Snorres »Heimskringla» nämnde han, att Magnus låtit uppteckna »St. Olafs lov» och att lagboken fanns i Nidaros ännu omkring år 1190. Konrad Maurer, Hertzberg och andra ansåg dock uppgiften vara falsk, eftersom skrivkunskapen ännu inte var så utvecklad på 1000-talet, och eftersomockså den isländska lagen hade börjat upptecknas först år 1118. Taranger undvek att själv ta ställning: »Hermed vasre det nu, som det vil. Sikkert er, at for midten af det 12te aarhundrede har lagmasndenes logtala vxret optegnet i boger, somhelt eller delvis er bevaret til vor tid.»^^ Taranger gick också själv snabbt över till att behandla de äldsta bevarade skrivna rättskällorna. Beträffande lagstiftningsmakten noterade han, att enligt de bevarade lagarna var lagtingets initiativ och beslut det avgörande, även om man också nämnde både kungens och lagmännens förslag, medan sagorna däremot framhävde kungarnas, i synnerhet Håkon den godes och Olav den heliges insats, då de hade »paabudt» eller »sat» lagarna »med de viseste masnds raad». Taranger löste källproblemet genomen enkel harmonisering: Håkon och Olav hade med hjälp av lagkunniga män »samlet, ordnet og revideret de gamle retssxdvaner», men den av kungen givna lagen fick formell giltighet först genom lagtingets beslut, vilket också sagorna medgav. Svensk rättshistoria förlorade åtminstone ett årtusende av historisk längd redan under tiden från 1600- till 1700-talet. Carolus Lundius’ Zamolxisfantasier väckte enbart löje kring mitten av 1700-talet, och även Odens ställning som lagstiftare blev alltmera betvivlad, även om Fale Burman så sent som år 1792 kunde dra en lans för Odens lagar. En mera nykter åsikt utpekade Viger Spa och Lumber som de första lagskrivarna i Uppland respektive Västgötaland; endast Olof Rabenius hade ansett, att de äldsta skrivna lagarna daterade sig först till Erik den heliges tid kring mitten av 1100-talet (se del I, s. 362 ff.). Schlyter gjorde somutgivare av de gamla svenska lagarna en ofantlig insats för grundandet av en noggrann, empirisk, källkritisk forskning om Sveriges medeltida rätt. Det kan därför synas överraskande, att Schlyters källkritik var outvecklad i hans rättshistoriska avhandlingar och att hans åsikter ofta saknade empirisk grund, även om en sådan inställning var en allmän synd bland den historiska skolans anhängare. I förordet till sin andra samling av avhandlingar Taranger I, s. 2 f. Se Hertzberg, Lovtexter, s. 96 not 2. Taranger I, s. 42 f. Taranger I, s. 40 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=