425 I Norge ger Brandts båda framställningar av rättskällornas historia, den kortfattade »Grundrids af den norske Retshistorie» (1853; se del II, s. 143 f.) och den utförligare i läroboken »Forelassninger over den norske Retshistorie, I», s. 1-64 (1880; se ovan II 3.10.2.), en klar bild av källkritikens långsamma utveckling, då det var frågan omde äldsta lagarna. Trots att Brandt i förordet till läroboken betecknade det 27 år gamla »Grundrids» som »ganske forasldet»,^^ visar de båda texterna en långtgående kontinuitet, då det gäller Norges äldsta politiska historia från Harald Hårfagers tid, och de båda framställningarnas inledande avsnitt är nästan identiska. Skillnaderna rör främst de rent rättshistoriska frågorna om de äldsta skrivna lagarna och lagstiftarna, men i läroboken modifierade Brandt också sina tidigare åsikter om rättshistoriens natur och metod. I »Grundrids» betecknade han rättshistorien som »mere en historisk, om man vil kulturhistorisk. Disciplin end en juridisk», varav följde att man vid sidan av de gamla lagarna också måste ty sig till »de historiske Kilder — Sagaer og Diplomer — for Kundskaben omde Gamles Retsforfatning». De gamla lagarna måste å andra sidan användas cumgrano salis — inte tolkas bokstavligen, utan snarare i sin helhet ses somuttryck för »de Gamles almindelige Betragtning af ethvert Retsforhold». Detta principiella ställningstagande upprepades ordagrant ännu i läroboken, men försågs med ett tillägg, somförfattaren själv medgav inte vara helt konsekvent: »Paa den anden Side er det ikke mindre nodvendigt strengt at holde sig til Kilderne, og vel at vogte sig for vilkaarlige Konstruktioner. Det bliver derfor mangen Gang vanskeligt nok at forene den tilborlige Troskab imod Kilderne med den fornodne Frihed ved deres Benyttelse.»^^ I den tidigare framställningen problematiserade Brandt inte frågan om stiftandet av de äldsta lagarna, utan han betecknade utan kommentarer på traditionellt 1700-talssätt dessa somlagstiftningsakter av de olika kungarna allt sedan Halfdan Svarte (841—860). Även i den senare framställningen nämns lagarna i samband med de olika kungarna, men Brandt försummade nu inte att påpeka, att lagstiftningsmakten »hvilede hos det til Tinge forsamlede Folk», även om kungarna de facto hade haft stor möjlighet till, »hvad man i det möderne Sprog vilde kalde Lovgivningens Kodifikation og Revision», att påverka rätten.^° I »Grundrids» nämnde Brandt i förbigående med hänvisning till Snorre, att kung Magnus den gode (1035-1047) hade låtit skriftligenuppteckna Frostatingsloven, medan han inte tog ställning till formerna för den ännu äldre lagstiftningen. I läroboken betonades det däremot, att Magnus den godes lag var den första omtalade skrivna lagen i Norden, och författaren försökte bevisa sin uppgift genompåpekandet, att handskriften nämndes i Sverres saga och var 58 Brandt I, s. IV. 5^ Brandt, Grundrids, s. 2 f.; Brandt I, s. 2 f. Brandt, Grundrids, s. 4 ff.; Brandt I, s. 4 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=