424 Lovoptegnelser, f. Ex. Tords Artikler». Saxo hade därför »i Overleveringen fundet en Del Lovregler, somenten alt vare optegnede eller som han selv har sammenskrevet i en mere brudstykkeagtig Gruppering». Matzen företog överhuvudtaget inte någon källkritik med undantag av det allmänna påståendet att Saxos dateringar var otillförlitliga. Hans framställning byggde dels på en ytlig trovärdighetskritik, dels på ett hopande av gissning på gissning och på att en tidigare gissning förvandlades till ett faktum i den följande argumenteringen. Antagandet om att Saxo byggde sina uppgifter på »en gammel Overlevering» blev plötsligt ett oomstridligt faktum, så att man kunde dra slutsatser om »overleveringens» innehåll. Matzen har också klandrats för att han inte tog tillräcklig hänsyn till källkritikens genombrott hos samtida historiker,men i själva verket byggde hans framställning på historieforskningens senaste rön. I avsnittet omErodes lagar hänvisade han upprepade gånger till en av det sena 1800-talets ledande historiker, Johs. Steenstrup, som börjat sin bana som jurist (se ovan II 2.11.2.) och som i sin historiesyn var traditionell och ofta använde sig av Saxos uppgifter.^^ Steenstrup hade inte tagit intryck av den nya källkritikens landvinningar och hade så nyligen somår 1891 fört en polemik med Erslev omdenna problematik.^*^ Då de historiska källorna om bosättningen av Island var ganska täckande, kunde man inte dikta upp en isländsk forntid. Källkritiken rörande det isländska materialet var dock inteframträdande. Finsen ansåg omNjäls saga från 1200-talet, att den vid sidan av brister hade »et betydeligt retshistorisk Vasrd», då det gällde förhållandena i början av 1000-talet. Innehållet i Grågås härrörde sig enligt Finsen delvis redan från lOOO-talet.^s I en utförlig not försvarade Finsen tesen, att lagsägarinstitutionen varit gemensamför hela Norden och alltså funnits också i Danmark. »Beviset» var de personliga formerna att typen »jag säger», somfanns i Valdemars Själlandslag, varav man kunde sluta sig till institutionens existens på öarna. Det var utan betydelse, att liknande uttryckssätt saknades i de andra landskapslagarna. Då man måste anta, att lagsägarmannen hållit muntligaföredragpå Själland, kunde man »uden Dristighed» anta, att situationen varit likadan i de övriga landskapen.56 Vi finner här igen den traditionella bevisföringen, som bestod i att en tidigare gissning fick utgöra grunden för följande.5^ 5' Matzen, Indledning, s. 70 f. Se Tamm/, s. 12. EllenJorgensen, s. 224. S'* Se närmare Ellen Jorgensen, s. 228 f. Troels G. Jorgensen visar, s. 58 not 1, att Erslev aktivt motarbetade Matzens inval i »Videnskabernes Selskab». 55 Finsen, s. 171 f. 56 Finsen, s. 174 not 2. 57 Recensenten Axel Petersen, TfR1889, s. 469, fann dock Finsens »Rjekke af vsegtige Indicier» övertygande.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=