421 Ancher hade ju vägrat att befatta sig med äldre lagstiftning än Harald Blåtands lagar från 900-talet, men 1800-talets rättshistoriker hade mycket svårt att avstå från Saxos påståenden, som ju hade århundradenas helgd för sig (se del I, s. 370 ff.). Kolderup-Rosenvinge tvivlade inte heller på Harald Blåtands lagar, endast på uppgifterna om deras innehåll, men han konstaterade: »Da vi fra denne Periode ingen Lovstykker have i Behold og kun ufuldstasndige Beretninger hos Historieskriverne, maa Stoffet jevnligen soges i de senere Lovsamlingers Bestemmelser, hvoraf flere basre umiskjendeligt Prasg af hoj Ålderdom.»3^ Larsens föreläsningar består av en samling fortlöpande kommentarer till Kolderup-Rosenvinges »Retshistorie», och kommentarerna är en blandning av gammalt och nytt, kritik av, men samtidigt användande av både de isländska sagorna och Saxo. Saxos nio första böcker, som behandlade tiden före Gorm den gamle, avfärdades av Larsen som »kun ... Sagn», Saxos uppgifter om Ragnar Lodbroks bestämmelser har tillägget »dersom man overhovedet vil tillasgge dem nogen V^egt», och Frode den fredgodes lagar kan »ikke med nogen Sikkerhed tilskrives» Frode, men Larsen redogör ändå utförligt för innehållet i dessa lagar på grundval av Saxos uppgifter.^^ Inte heller ifrågasatte Larsen existensen av Harald Blåtands lagar, men han nöjde sig med att dryfta för vemlagarna utfärdats.^^ Larsen ansåg också, att »Lovene hos os tidlig bleve nedskrevne»; enda argumentet för påståendet är, att man inte kände till någon årlig uppläsning av lagarna i Danmark i motsats till i Sverige och på Island.^8 Å andra sidan redogjorde Larsen utförligt för det av Christian J. Thomsen år 1824 lanserade arkeologiska treperiodssysteniet (sten-, brons-, järnålder) och hänvisade till både P. A. Munchs ochJ. Worsaaes nyaste forskningsrön.^^ Stemann behandlade i inledningen till sin danska rättshistoria rättshistoriens källmaterial i allmänhet, »Retskilder i denne Betydning», dvs. »som Retskundskabens og Retshistoriens Kilder». Han skilde inte emellan urkunder och berättande källor eller mellan kvarlevor och bearbetningar, men talade i enlighet med tidens rättskällelära (se ovan 1.3.2.1.) omdels »umiddelbare Kilder for Retshistorien» (skrivna lagar och rättsböcker), dels »vigtige Hjelpemidler» såsom »Historieskriverne», av vilka han nämnde Saxo, men också Huitfeldt, Krag, Suhm och Alien, samt gamla domar och ordspråk. Stemann motiverade historieskrivarnas betydelse med att »Retsordenens Udvikling staaer i noie Sammenha^ng med den hele sociale Tilstand og med historiske Begivenheder», varför historikerna hade samlat och bevarat rätthistoriska uppgifter.‘*° Kolderup-Rosenvinge, s. 19f. Larsen 1,1, s. 241 och 258 f. Larsen 1,1, s. 259. Larsen /,/, s. 262. Larsen 1,1, s. 252 ff. Stemann, s. 3 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=