420 Ännu Olivecrona nämnde, att svearna »under Oden såsomanförare» syntes ha haft sin äldsta offerplats i Håbo härad, där också det forna Sigtuna hade legat, även om platsen inte längre kunde utpekas.Järtas, Nordströms och Olivecronas åsikter blir mindre överraskande, då man tar i beaktande, att Schlyter i sin år 1835 utgivna »Om Sveriges äldsta indelning i landskap, och Landskapslagarnes upkomst» (ånyo publicerad i »Juridiska afhandlingar II», 1879, s. 39-126) utan några reservationer omtalade Oden somsvearnas ledare, bosatt i Håbo härad.Ännui en kameralrättslig avhandling från år 1890 nämnde författaren, att folket »i allt Svitjod» enligt Ynglingasagan »gaf Odin en skattepenning af hvarje näf eller näsa» och att denna »näfgäld» inte helt kunde »förvisas till sagans område». De isländska sagorna och i synnerhet Snorre Sturlason samt även Saxo Grammaticus förblev länge allmänt erkända auktoriteter, vilkas enskilda uppgifter på sin höjd underkastades en trovärdighetskritik.^' 1800-talets rättshistoriska framställningar går därför betydligt längre tillbaka i tiden än nutida arbeten, i vilka man med hänvisning till bristen på källmaterial har ansett det omöjligt att säga någonting bestämt om de rättsliga förhållandena före landskapslagarnas tillkomst.Även om man redan på 1800-talet avstod från tidigare gängse påståenden om nordiska kungar och lagar vid vår tideräknings början, betraktades fortfarande t.o.m. 600- och 700-talens regenter, lagmän och lagar somhistoriska realiteter. Framställningarna av Danmarks äldsta rättshistoria byggde länge också på Saxo Grammaticus’ uppgifter från 1100-talet. Henrik Stevnsborg har visat, att Kolderup-Rosenvinges lärobok bildar ett övergångsskede: i »Den danske Lovhistorie» (1822-1823) framställde författaren traditionella åsikter om de personligen aktiva lagstiftarkungarna, medan han i den senare upplagan med titeln »Den danske Retshistorie» (se del II, s. 93 f.) betonade folkets medverkan vid lagstiftningen.^^ Kolderup-Rosenvinge talade visserligen nu kritiskt om äldre tiders historieforskare, »somhave överfört deres egen Tids Begreber og Udtryk paa de förbigångne Tidsaldre» och därför hade nämnt flere regenter som lagstiftare, men han berättade fortfarande också själv om Skjolds, Frodes och Ragnar Lodbroks (död 794) lagar utan att klart ta avstånd från dem, även om tvivlet lyser igenomi texten. Då det gällde Ragnar Lodbroks lag, försökte sig Kolderup-Rosenvinge också på en gissning omlagens innehåll.Redan Kofod Olivecrona, s. 86. Schlyter, s. 68 och 70. Thulin, s. 3. Se t.ex. Brandt I, s. 6. Se t.ex. Inger, s. 14; Tamm/, s. 17. Stevnsborg, s. 58 f. Kolderup-Rosenvinge, s. 17 f, i synnerhet s. 18, not e och f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=