419 ningomuppblossande språkstriden mellan fennomaner och svekomaner under senare delen av 1800-talet, i synnerhet i det finsksinnade partiet, somleddes av Jaakko Forsmans bror Georg Zacharias (Yrjö Koskinen), senare adlad YrjöKoskinen, ochJohan Richard Danielson(-Kalmari). 5.2. Källkritiken Inte heller för rättshistorieforskningens del kan man tala om en rätlinjig utveckling. Under 1800-talet försökte man visserligen rensa ut de mest ohistoriska och helt odokumenterade föreställningarna omNordens äldsta historia, men också inomnordisk rättshistorisk forskning fick man intresse för de från Tyskland utgående försöken att rekonstruera en förhistorisk, ’urgermansk’ rätt.Skillnaden låg däri, att medan man traditionellt hade koncentrerat sig på den ’yttre’ rättshistorien, namngivna lagstiftare och enskilda lagar, gick man nu över till att undersöka den ’inre’ rättshistorien, dvs. föregivet urgamla rättsinstitut och regler, som ’organiskt’ uppstått genom folkets rättsövertygelse. I detta fall kan man visserligen också säga, att 1900-talets rättshistoriska forskning har upplevt ett kretslopp, då en del forskare på senare tid återigen har betonat (den numera dock anonyma och kollektiva) överhetens betydelse för lagarnas uppkomst. Då det var frågan om de traditionella åsikterna om de första lagstiftarna, förpassades Oden under perioden till myternas värld, även om många författare fortfarande nämnde de gamla i synnerhet på Snorre byggande föreställningarna omOden somden förste lagstiftaren.Redan Kolderup-Rosenvinge konstaterade på 1830-talet om Odens lagar, att »de kun have liden historisk Trovjerdighed», medan Larsen i sina föreläsningar åren 1853-1855 visserligen ansåg, att Odens lagar inte kunde hänföras till »en virkelige Regent Odin», men inte betvivlade de »meget gamle» lagarnas existens.25 I Sverige och Finland var Oden, om ock inte hans lagar, en realitet ännu på 1830-talet. Järta talade år 1838 om, att man »börjat att betvifla Odens skriftliga lagstiftning, såsom Wilde och Dalin den antagit» och återgått till Stiernhööks »varsamma mening», att Upplandslagmannen Viger Spa och Västgötalagmannen Lumber »varit de förste, som i skrift uppfattat den dittills endast i plägseder vårdade och fortlefvande rätten»2(> — ett påstående, som kunde tolkas så, att Järta inte i och för sig betvivlade Odens existens som en historisk person eller ens dennes lagstiftning i muntlig form. Nordström nämnde året därpå, att svearna invandrat med Oden, medan han däremot inte talade omnågra lagar från denna tid.22 Se TammI, s. 13. Brandt, Grundrids, s. 4; Brandt /, s. 2. Kolderup-Rosenvinge, s. 18; Larsen 1,1, s. 257. Järta, s. 186. Nordström1, s. 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=