418 Nationalismen spelade en stor roll i synnerhet i ’de nya ländernas’ Norges och Finlands historieforskning. I Norge anknöt man gärna till tiden före unionerna, och nationalismen komtill uttryck också i den av Rudolf Keyser och i synnerhet av P. A. Munch förfäktade norska invandringsteorin, enligt vilken Skandinaviens urbefolkning hade invandrat via Finland och Nordnorge. Teorin väckte intresse på finlandssvenskt håll, eftersom den innebar att svenskarna kommit till Finland före finnarna.'^ I Finland hade man i motsats till norrmännendäremot inget storslaget förflutet att ty sig till, och Zacharias Topelius väckte på 1840-talet en häftig debatt, då han i ett föredrag »Äger finska folket en historie?» besvarade rubrikens fråga nekande och påstod, att Finlands historia började först år 1809. Majoriteten motsatte sig Topelius’ åsikt, men man betraktade länge Finlands historia som i första hand kulturhistoria.^^ Även de nationalromantiska strömningarna ökade intresset för kulturhistorien.*® Den mycket snäva politiska rörelsefriheten under autonomitidens första halvsekel tvingade den finländska nationalismen att inskränka sig till en kulturnationalism. Anknytningen till dagsaktuella frågor kom i 1800-talets historieforskning till synes t.ex. i ställningstagandena till de olika politiska krafternas betydelse under tidigare perioder. Fenomenet är särskilt markant i Sverige, där Karl Johans »allenastyrande» och senare den häftiga representationsstriden framtill 1860-talet fick historikerna att dryfta kungens, adelns och folkets politiska betydelse under tidernas lopp. Under sin konservativa tid lanserade Geijer slagordet »Sveriges historia är dess konungars», men han betraktade i synnerhet senare efter sitt ’avfall’ både kung och folk som de viktiga faktorerna i Sveriges historia; man har talat om »den geijerska bondedemokratin».Den adelsvänlige Anders Fryxell angrep häftigt det geijerska »aristokratfördömandet», men de etablerade historikerna slöt i allmänhet upp kring Geijer.Även i Norge har man skilt mellan venstres forskare, främst J. E. Sars, och konservativa historiker, bland vilka rättshistorikerna T. H. Aschehoug och Hertzberg spelade en framträdande roll. Enligt Ottar Dahl rådde det dock en värdegemenskap mellan de två grupperna, då det var fråga om ämnen som frihet, fred, humanitet och nationalism, och enligt Dahl var också källkritiken en förenande faktor: källmaterialet och gemensamma metodnormer förhindrade godtyckliga politiska påståenden.2* I Danmark fick striden mellan konservativa och nationalliberaler på 1840-talet och mellan konservativa och venstresinnade under Estrupregimens tid på 1880-talet en inverkan också på historieforskningen.22 I Finland var yrkeshistorikerna ledande gestalter i den så småSe Ottar Dahl, s. 47 f. och 64 f.; Tommila, s. 113 och 116. Mustelin, s. 210 ff.; Tommila s. 76 f. Mustelin, s. 281. Torstendahl, s. 130 f. Omstriden, se t.ex. Torstendahl, s. 100 f. Ottar Dahl, s. 116 f. och 120. Se Danmarks historie 10, s. 243 f. och 282 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=