417 på studieresor till Tyskland (se Inledning). En rent empirisk, positivistisk historievetenskap baserad på en strikt källkritik uppstod dock i Norden först efter den här behandlade periodens slut på 1910-talet genom bröderna Lauritz och Curt Weibulls radikala beviskrav på källorna, även om redan Kristian Erslev i Danmark och Gustav Storm i Norge målmedvetet, men i mera moderat anda, hade förnyat historieforskningens metod sedan 1880-talet.^ En källkritiken närstående fråga var kravet på de i historiska arbeten framförda uppgifternas sanning. ’Gissningar’, trovärdighetsöverväganden, var länge en accepterad del av historiska framställningar, i synnerhet så länge som man betraktade historieskrivningen också som en skön konst och inte enbart som en vetenskap. Medan objektivitetskravet uppstod redan på 1700-talet (se även del I, s. 373), är sanningskravet av senare datum. På 1870-talet ansåg ännu Odhner, som dock tagit intryck av den nya tyska historiska forskningen, att sannolikheter var tillåtna i en historisk framställning, bara man öppet redogjorde för deras natur. Samtidigt krävde dock Hans Forssell säkra bevis för alla påståenden, medan det först var Lauritz Weibull somhelt rensade ut alla empiriskt icke-godtagbara påståenden. Trots källkritikens ökade betydelse och trots allmänna bekännelser till objektivitetskravet gjorde den länge förhärskande idealistiska och statscentrerade historieuppfattningen, att 1800-talets historieforskning förblev i hög grad nationalistisk; detta gällde trots skandinavism och kontakter med grannländernas forskare även historieforskningen i Norden.'^ Nationalismen fick sitt uttryck i att de nordiska forskarna i hög grad koncentrerade sig på det egna landets historia.''^ Endast i Finland upplevde den allmänna (europeiska) historien en blomstringstid som forskningsobjekt från och med 1860-talet.I Sverige kunde nationalismen förknippas med en historisk unionsfientlighet (Styffe), även omTorstendahl å andra sidan har påstått, att man bland svenska historiker inte kan hitta »exempel på en nationalistisk yra av det slag, som präglat historieskrivningen i andra länder».I Danmark hade den nationella historieskrivningen naturligtvis en udd mot Tyskland, och den kunde därför använda sig av skandinavistiska tongångar. Ett uppmärksammat alster i denna genre är den av lärarna vid Köpenhamns universitet producerade serien »Antislesvigholstenske Fragmenter» (1848—1851); av lärarna vid den rättsvetenskapliga fakulteten deltog bl.a. A. F. Krieger ochJ. E. Larsen. ^ Torstendahl, s. 335 ff.; Ottar Dahl, s. 197 ff. Torstendahl, s. 208 f. och sammanfattande s. 366. ” Ellen Jorgensen har talat, s. 47, om »stedse Given og Tagen mellem Danmark og Sverige» redan i början av 1800-talet. För Danmarks del se Danmarks historie 10, s. 238. Se närmare Tommila, s. 121 ff. Se Torstendahl, s. 134 f. och 286. Danmarks historie 10, s. 239. 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=