416 ovannämnda undersökningarna ger vid handen, att man inte kan tala omnågon rätlinjig utveckling. I Tyskland skedde dock ett källkritiskt genombrott inom historieforskningen under den senare delen av 1800-talet, vilket fick betydelse också för utvecklingen i Norden, då liksom den tyska rättsvetenskapen också den tyska historieskrivningen var en förebild för nordiska forskare. Då upplysningen fick ge vika för romantiken i början av 1800-talet förändrades också inställningen till historieskrivningen. Torstendahl har talat omdet »historiska uppvaknandet, medvetenheten om det förflutna och upphöjandet av historien till modevetenskap och älsklingsämne», som nådde Sverige omkring år 1820.^ Det kunde tyckas, att den nya fördjupade historiska insikten skulle ha lett till en utveckling av källkritiken, och för Danmarks del har man talat om en ny källkritik redan på 1820-talet.^ Romantiken och idealismen var dock främmande för empiri, strikta krav på bevisföring och vetenskaplig analys, och även förhållandet till källmaterialet komatt baseras på den höga uppskattningen av traditioner, sägner och myter. Det är betecknande, att det var av upplysningen påverkade tyska historiker (Schlözer, Riihs), somutdömde den isländska sagolitteraturen som en helt otillförlitlig historisk källa.Med hjälp av den av den historiska skolan förfäktade läran om det muntliga traditionsöverlämnandet kunde 1800-talets historiker dock rädda mycket av de isländska sagornas uppgifter omgamla historiska förhållanden.^ Den muntliga traditionen var särskilt viktig i Finland, där man helt saknade källmaterial, som var äldre än den svenska tiden. Landets nationalepos Kalevala, som nuförtiden hänförs till skönlitteraturen, betecknades av sin skapare Elias Lönnrot som landets äldsta historia.^ Källkritiken i nordisk historieforskning utvecklades dock såtillvida, att man så småningombörjade skilja mellan dokumentariska och berättande källor, källor och bearbetningar eller officiellt och privat material.^ Man är enig omatt det inträffade storaförändringar under den senare delen av 1800-talet, då det gällde föreställningarna omhistorieforskningens uppgifter och metoder. Man brukar i synnerhet nämna 1870-talet somett realismens årtionde, då de professionella historieforskarna förlorade intresset för historiefilosofi, och det uppstod en ny materialmedvetenhet bland dem.^ Medan den tidigare historieforskningen (Ranke och hans anhängare) främst hade intresserat sig för politisk historia, fick kulturhistorien mot slutet av århundradet en allt större betydelse. Föregångslandet för den nya metoden och nya riktningar var Tyskland, och såsomnämnts svalde också danska historiker den nationella stoltheten och reste 2 Torstendahl s. 39. ^ Danmarks historie 10, s. 230 (med hänvisning till Johs. Steenstrup). * Se EllenJorgensen, s. 43 f.; Torstendahl, s. 9 och 17. 5 Torstendahl, s. 69 f. ^ Se närmare Tommila, s. 71. ^ Ottar Dahl, s. 74; Torstendahl, s. 112 och 184 f. * EllenJorgensen, s. 132; Danmarks historie 10, s. 226 f.; Ottar Dahl, s. 159; Torstendahl, s. 271; om 1800-talets historieskrivning, se även Eriksson, s. 204 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=