415 för ifrågavarande tidpunkts Stand der Lehre. Sådana arbeten publicerades av J. L. A. Kolderup-Rosenvinge, Chr. L. E. Stemann, Henning Matzen och Poul Johs. Jorgensen i Danmark, L. M. B. Aubert, Fredrik Brandt och Absalon Taranger i Norge, Hans Järta, Johan August Posse och Knut Olivecrona i Sverige samt Johan Jakob Nordström och Jaakko Forsman i Finland. Av övriga rättshistoriker bör man främst framhålla Ebbe Hertzberg, som kanske var 1800-talets främste rättshistoriker, Johannes Efraim Larsen och islänningen Vilhjälmur Finsen i Danmark samt av de yngre danska »amatörrättshistorikerna» Ludvig Holberg och Christian Kjer och slutligen utgivaren av de svenska medeltidslagarna Carl Johan Schlyter, trots att han aldrig skrev en sammanhängande framställning av svensk rättshistoria. Undersökningen koncentreras på framställningarna av den s.k. yttre rättshistorien, dvs. rättskällornas historia; härvid har problemen rörande de äldsta lagarnas uppkomst och upptecknande visat sig givande för belysningen av de olika författarnas inställning till källkritiken. Man kan med någon förenkling säga, att rättshistorikerna var den tagande parten i 1800-talets nordiska historieforskning och att deras framställningar i mycket kom att basera sig på de forskningsresultat och den utveckling av forskningsmetoderna, som åstadkommits av de professionella historikerna med en humanistisk bildning, även omman ofta ställde sig skeptisk till ny källkritik och metod. Man bör komma ihåg, att så gott somsamtliga rättshistoriker under perioden var mer eller mindre amatörer redan i det avseendet, att de saknade utbildning somhistoriker, men å andra sidan befann sig undervisningen i historisk metod överhuvudtaget ännu i sin linda åtminstone fram till 1880talet, och även för Juris kandidatexamen krävdes vissa insikter i historia. Det var uppenbarligen av större betydelse, att de historiskt intresserade juristerna endast kunde ägna en del av sin arbetskraft åt rättshistorisk forskning, som enligt författarnas egna uppgifter ofta verkar ha varit en fritidssyssla.* Endast Schlyter kunde ägna hela sitt liv åt rättshistoriskt arbete, men han gjorde sin huvudinsats som utgivare av de medeltida lagarna och skrev endast mindre rättshistoriska uppsatser. Det är därför skäl att i denna inledning ge en kort översikt över historieforskningens allmänna utveckling under perioden; denna översikt bygger främst på de undersökningar, som gjorts för Danmarks del av Ellen Jorgensen och författarna till band 10 av »Danmarks historic», för Norges del av Ottar Dahl, för Sveriges av Rolf Torstendahl och för Finlands av Olof Mustelin och Päiviö Tommila. Man har ofta betecknat 1800-talet somden moderna historieforskningens och den vetenskapliga källkritikens genombrottstid. Det vore frestande att se utvecklingen som ett fortgående framåtskridande mot en alltmera objektiv, kritisk och vetenskapligt gedigen forskning, men redan en genomgång av de ' Se t.ex. Brandt I, s. IV.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=