414 gränsdragning mellan juridik och politik kan emellertid inte heller iakttas, då Reuterskiöld talade omden offentliga rätten som»den politiska rätten».''- SåsomHermanson noterade, var de nordiska statsrättsframställningarna redan efter mitten av 1800-talet utpräglat positivrättsliga, och de svarade såtillvida till kraven på en rent rättsvetenskaplig framställning. Å andra sidan var man i Norden med en gammal historia av skrivna författningar i långt högre grad intresserad av den historiska utvecklingen och även av jämförelse med utländsk rätt, medan den tyska statsrätten, liksomden tyska rättsvetenskapen i allmänhet, i stort sett var autarkisk. Sammanfattningsvis kan man redan därför säga, att den statsrättsliga positivismen inte komatt få någon större betydelse för den nordiska statsrättsvetenskapen, med undantag av Finland. Den äldre tyska konstitutionella statsrätten bevarade sitt, visserligen perifera, inflytande ännu under 1800-talets sista decennier. En intressant politisk förskjutning är också, att liberala tyska författare kunde fungera som nordiska konservativa statsrättslärdas auktoriteter. Den författningsrättsliga verkligheten var i Norden sedan mitten av 1800-talet långt mera ’demokratisk’ än i de tyska delstaterna med sina med begränsad makt utrustade ständerförsamlingar, och därför kunde också Matzen samtidigt både hävda hojres mest kungatrogna uppfattningar och angripa sina tyska auktoriteter så att säga från vänster. Undantaget var Finland med sina gustavianska grundlagar och reellt kejserligt envälde. En bristfällig lagstiftningvar såväl inom privaträtten sominomstatsrätten en uppmuntran till juridisk konstruktion. Dessutom kan den inhemska regeringens och i synnerhet lantdagens uppenbara politiska maktlöshet ha fått den statsrättsliga positivismen att framstå somett sista halmstrå - Hermanson försökte ju inarbeta en rättslig begränsning av statsmakten i Gerbers lära. Statsmaktens rättsliga skrankor låg visserligen också andra nordiska statsrättslärda om hjärtat (Bornemann, Matzen, Goos, Hagerup). 5. Rättshistorisk forskning under 1800-talet - källkritik och tendenser 5.1. Inledning I detta avsnitt behandlas den rättshistoriska forskningens utveckling under ett århundrades tid från 1810-talet till år 1910, och framställningen är därigenom en direkt fortsättning till motsvarande avsnitt i del I, s. 360—374. På grund av det rikliga materialet har jag begränsat undersökningen till att omfatta endast arbeten, skrivna av författare med juridisk utbildning, och tyngdpunkten vilar i första hand på allmänna framställningar och läroböcker såsomrepresentanter Se Reuterskiöld, s. III och IX.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=