411 allmänna statsrätten var »af rent vetenskaplig natur och saknar all - t.o.m. subsidiär — giltighet», men måste »i alla händelser ... hafva en ganska väsentlig betydelse för den positiva statsrättens utveckling och särskildt för dess systematiserande». Trots att framställningen koncentrerades på Sveriges positiva statsrätt, kunde, då man behandlade olika rättsinstitut, »många tillfällen gifvas till utflykter på den allmänna och jämförande statsrättens områden»; detta var enligt författaren »ej blott särdeles lämpligt utan rent af nödvändigt...».’°’ Det bör dock påpekas att samtiden inte såg någon större skillnad mellan å den ena sidan Gerber och Laband, å den andra Jellinek: Hagerup använde i sin nekrolog över Aschehoug alla dessa tre som exempel på den tyska konstruktiva riktningen. Då det gällde statsbegreppet betonade Blomberg, att frågan gällde, »hvad staten är, och icke, hvad den bör vara». Statsbegreppet angav »statens natur och väsen och finnes genomlogisk utveckling med hjälp af historisk undersökning», bl.a. »en undersökning af de samfundsbildningar, somi historien eller i nutiden framträdt och framträda såsomstater». Undersökningen utmynnade i definitionen: »Stat är sålunda en sjelfständig, fortbestående och enhetlig organisation af ett på ett bestämdt område bosatt folk till ett vilje- och handlingsdugligt gemensamhetsväsende under en högsta makt för realiserande af en viss ordning af sedligt förnuftiga gemensamhetsändamål». Man kunde mycket väl kalla staten en organisation, »om man blott ihågkommer, att här är fråga om en sedlig organisation, ej om en företeelse ur det organiska lifvet». Staten kunde också »med fog betecknas som en personlighet, en juridisk person», som en »privaträttslig personlighet» i förmögenhetsrättsliga förhållanden och som en »offentligrättslig personlighet dels inåt gent emot institutioner och samhällsindivider dels utåt i förhållande till andra stater». Sammanfattande kallades staten »en högre gemensamhetspersonlighet med rättsvilja». Statsmakten var enligt Blomberg självständig och varaktig och »i (subj. mening) den enhetliga allmänna vilja som behärskande de enskilda viljorna är verksamför statsändamålet och sommåste äga den härför nödiga yttre makten — eller (i obj. mening) inbegreppet af alla de härskarerättigheter, somtillkomma staten». Statsmakten accepterade inga andra självständiga viljor inom staten, och den kunde inte endast bestämma, »hvad inomstaten skall anses som rätt och orätt, utan strängt taget äfven afgöra, hvad de underlydande skola tänka och tro eller icke tro, göra eller underlåta»; man kunde t.ex. nämna gångna tiders religionsförföljelser. »Men oaktadt denna skenbara oinskränkthet är dock statsmakten i själfva verket icke obegränsad, ty i statsändamålet och dess egenskap af sedligt förnuftigt ligger redan begränsning, i det att statsviljan måste, såvidt den icke missbrukas, vara riktad på något förnuftigt, något tillåtligt.» Blomberg, s. 3 f. Hagerup, TfR 1909, s. 6. Blomberg, s. 5 f. 102 103 101 102 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=