409 och Berlin t.ex. beskyllde en fransk författare för att denne »mere har lagt Vaegten paa en historisk-politisk Behandling end paa en exakt redig Analyse af Oplosningsbegrebet».^' Berlin hade dock förståelse för både rättshistoria och rättsjämförelse, vilket illa rimmade med den statsrättsliga positivismens centrala idéer. Berlin konstaterade om temat för sin doktorsavhandling, att det var föga behandlat och att man ofta hade nöjt sig med »en blot Henvisning til den almindelige eller universelle Statsrets Oplosningsbegreb». En sådan hänvisning var i och för sig motiverad: »Det er nemlig klart, at ligesomden enkelte Stats Forfatning ikke fuldt ud kan förstaas uden i Sammenhseng med de historiske Begivenheder og den historiske Tankegang indenfor Staten, der har affodt den, saaledes kan den heller ikke fuldt ud erkendes uden ved en Belysning ogsaa af de fremmede Forfatninger, der historisk har paavirket dens Affattere, og hvorfra maaske Hovedparten af dens Bestemmelser ere hentede.»^- Berlin var dock inte beredd att acceptera den allmänna statsrätten utan förbehåll. För det första måste man iaktta stor försiktighet i förhållande till de regler, »der uden Begrundelse opstilles som den almindelige Statsrets uimodsigelige Grundsaetninger». Det hade nämligen förekommit, att sådana regler, somhade försetts med epitetet »selvfolgelig» av olika författare, i själva verket visade sig vara allt annat än självklara, när de sedan en gång råkade ut för en kritisk granskning. Den allmänna statsrättens innehåll led också av andra brister. Det som utgavs för att vara den allmänna statsrättens principer och som framfördes »med samme naesten absolute Krav på Selvfolgelighed som den gamle formentlig överalt selvgyldige Naturrets Doktriner», var alltför ofta endast »Generalisationer ud fra et enkelt Lands eller enkelte Landes positive Forfatningsret — og tilmed ofte byggende paa en ret unojagtig Empiri». T.ex. Gareis’ »Allgemeines Statsrecht» var på flera avgörande punkter »snarere en almindelig tysk end en virkelig ’almindelig Statsret’».^^ Berlin hänvisade dessutom till Jellineks uttalande, att den allmänna statsrätten endast bestod av »Gennemsnitstyper» och att ingen stat eller statsinstitution enbart var »den blötte Virkeliggorelse af en abstrakt Sastning».^'* Berlins kritik av den allmänna statsrätten innehöll samma element som den nordiska kritiken av den konstruktiva riktningen i allmänhet, nämligen kritiken av uppställandet av ’självklara’ sanningar och principer, som baserade sig på en bristande empiri. Det ironiska påståendet om förekomsten av en tysk allmän statsrätt träffade ett centralt drag i tysk rättsvetenskap i allmänhet: den nästan fullständiga bristen på intresse för utländsk rätt. Berlin, s. 12. Berlin, s. 7 f. 93 Berlin, s. 8 f. 9-* Berlin, s. 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=