406 disk person, ... personenhed (korporation, universitas personarum)», som endast kunde »ytre sin vilje gjennem mennesker som organer» samt att den »som en enhed altid kun kan have én vilje».Hagerup ansåg också, att den allmänna statsrättens grund alltid var den positiva statsrätten, »men den kan ikke noie sig med en betragtning af en enkelt stat; den maa bygge paa et komparativt studium af alle de historisk forekommende statsformer (komparativ statsret)».^^ På ett par avgörande punkter skilde sig Hagerup dock helt från Laband, nämligen då han ansåg, att statsrätten inte kunde avgränsas till en samling rättsregler och att det fanns en väsensskillnad mellan stats- och privaträtten. De enda garantierna för upprätthållandet av stora delar av statsrättens regler var av moralisk, social och politisk natur och det politiska maktförhållandet mellan olika statsorgan kunde leda till att något av dem faktiskt intog en helt annan ställning än den i statsrättens regler uttryckta: »Dette i förbindelse med de mange paa historiske og nationale forhold beroende sociale faktorer, der gjor sig gjeldende i statslivet, bevirker, at man langt mindre paa statsrettens end paa privatrettens omraade af selve retsreglernes umiddelbare indhold kan drage nogen sikker slutning til, hvorledes de praktiseres, og at derfor statsforfatninger af vjesentlig ensartet form kan rumme meget forskjelligartet politisk indhold.» De statsrättsliga reglerna skilde sig från de privaträttsliga också därigenom, att en domstol aldrig kunde visa en privaträttsligtvist ifrån sig med hänvisning till att regel saknades; om det inte fanns någon positiv regel i lag eller sedvana måste man ty sig till ’sakens natur’. I statsrätten kunde det däremot inträda förhållanden, »somligger helt udenfor den gjasldende rets forudsa^tning» och som krävde »en nyskabning af ret gjennemuregelma;ssige, udenfor den gj^eldende ret liggende fremgangsmaader», såsom i Norge både år 1814 och år 1905.^^ Hagerup nämnde också, att Eidsvollgrunnloven byggde på maktfördelningen och medgav kungen full frihet att välja sina rådgivare, men att parlamentarismen hade införts år 1884, »efteråt stortinget havde benyttet den i dets herredomme over rigsrettens sammensa^tning liggende politiske magt til at fjerne samtlige medlemmer af en tidligere regjering, som havde motsat sig stortingsflertallets vilje». Hagerups statsrättsuppfattning byggde på historiska fakta och politiska maktförhållanden, inte på begreppsanalys och juridisk konstruktion. Hagerups stat var dock inte en ren maktstat, och författaren betonade kraftigt individens rättigheter i förhållande til staten. En viss sfär var skyddad för statens ingrepp. Hagerup, s. 223 och 231. Hagerup, s. 216. Hagerup, s. 220 1. Hagerup, s. 233.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=