403 ningen» (1881) och i professorsavhandlingen »OmFinlands ständer» (1884; se ovan II 5.7.) Frågan om statsändamålet förvisades i doktorsavhandlingen till rättsfilosofin, men Hermanson nämnde i alla fall, att ändamålen var hierarkiskt uppbyggda med ett enda statsändamål på toppen (jfr ’begreppspyramiden’, ovan 1.1.2.).^'^ Bestämmande i statsrätten var »de statliga eller offentliga rättigheterna på samma sätt som i privaträtten de privaträttsliga rättigheterna äro det». Staten själv, men uttryckligen inte monarken, kunde »anses för subjekt för statens höghets rätt, och i denna mening är staten en juridisk person».Det kan nämnas, att Hermanson i inledningen också hänvisade till »nordiske statsrättslärare» (Hoick, Aschehoug, Naumann), vilkas framställningar »afvika från de tyska författarenes, i synnerhet därutinan, att de hålla sig mera frie från filosofiska och politiska spörsmål». Genom sin nva metod utsatte sig Hermanson för Mechelins kritik. Redan som fakultetsopponent till doktorsavhandlingen motsatte sig Mechelin användandet av civilrättsliga begrepp i statsrätten, medan kritiken av professorsavhandlingen var mera entydigt politisk; Hermanson klandrades för att han i enlighet med tyska teorier inte hade ansett lantdagen vara jämställd med kejsaren, då det gällde lagstiftningsmakten; därmed gjorde han sig i Mechelins ögon skyldig till en onödig undfallenhet.Hermanson hade dock slagit fast den viktiga principen, att »ingen ny lag kan ges folket utan att hafva blifvit af detsamma genom dess lagliga representanter antagen» och att i Finland »statsmakten är inskränkt genom folkets rätt». Trots att Hermanson betonade monarkens starka ställning och stora makt, konstaterade han dock, att varken monarken, folkrepresentationen, folket eller dessa tillsammans var subjekt för statsmakten, utan subjektet var »staten sjelf».^^ I denna avhandling klarade sig författaren inte utan en vidsträckt historik och talrika hänvisningar till äldre svensk statsrätt. Aschehougs metod i den historiska delen av Norges statsförfattningsrätt var helt i den historiska skolans, men inte i den konstruktiva riktningens anda. Författaren ändrade varken metod eller inställning i de senare delarna omNorges gällande statsrätt, somutkomåren 1875—1885 (se ovan II 3.7.); långa, historiska perspektiv och breda, komparativa framställningar har betecknats som ett typiskt drag i Aschehougs hela författarskap.Den engelska och amerikanska statsrättslitteraturen dominerar helt jämfört med den tyska. Redan Hagerup Hermanson, s. 12 f. Hermanson, s. 19 f. 5<’ Hermanson, s. 5 f. 5^ Se närmare Klami, s. 88 f. 5** Hermanson, Ständer, s. 95, IVoch VIII ff. 5“^ Hermanson, Ständer, s. 1-34, 80 f., 94 f., 101 f. osv. Zimrner, s. 52.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=