402 Hermansons tolkning också skilde sig från den nyare riktning, som senare främst kom att representeras av Georg Jellinek; denne ansåg nämligen, att statsviljan inte kunde kontrolleras och att det inte fanns rättsliga medel, med vilka man kunde reagera mot att statmakten överskred sina självuppställda befogenheter.51 Hermansons tolkning är dock intressant, då den föregriper de konstitutionellas oböjliga hållning under ofärdsåren. Hermanson återkomi den senare delen av sin artikel till frågan omstatens ändamål, och han konstaterade, att man inte heller inom privaträttsforskningen frågade efter grunden till rättsinstituten eller dessas berättigande eller efter, hur de borde vara beskaffade för att motsvara sitt ändamål. Hermanson förnekade inte »berättigandet af den forskning, som söker utreda den inre grunden till de privaträttsliga rättsinstituten» och inte heller undersökningar »omstatens inre väsende och de uppgifter staten har att fullfölja samt de medel dessa betinga», men det rörde sig i dessa fall om undersökningar, som inte hörde till rättsvetenskapen, vars uppgift var »granskningen af rättsbegreppen ur juridisk synpunkt». Då enligt Hermanson juridiken bestod i ett bestämmande av begreppen på grund av det logiska sammanhanget mellan lagreglerna (se även ovan 1.1.2.), var ett beaktande av politiken i statsrätten redan på teoretiska grunder omöjligt. Hermanson betonade också lösningens praktiska sida genomatt överföra privaträttens rättssäkerhetskrav på statsrätten: »Afven i statslifvet är det vigtigt att en oböjlig regel finnes der lagstiftaren ej uttalat sig i ett särskildt fall.» Om man nu sökte ledning i rättsfilosofin eller politiken, så kunde det hända, »att synpunkter skulle få göra sig gällande, hvilka aldrig borde få utöfva ett inflytande på lagtolkning». Enligt Hermanson fanns det talrika samtida exempel på att man »fått författningen att säga hvad man sjelf önskat»; ett förfarande som vid tolkningen av privaträttsliga tvister kallades för »brännvinsadvokatur». Man fick dock varken i privaträtten eller i den offentliga rätten tolka lagen som man ville: »Den fasta regeln måste sökas ur hvad lagstiftaren verkeligen sagt och icke ur ett hvarföre.» Enligt författaren vore det också »sällsamt», omjuridiken vid tolkningen av lagar »skulle vara nödsakad att för erhållandet af det vetenskapliga medlet dertill gripa till långods från en annan vetenskap». Slutsatsen var entydig. Den juridiska konstruktionen ville rent principiellt »ur statsrätten utesluta alla rättsfilosofiska och politiska synpunkter».5^ Hermanson tycks personligen ha varit övertygad om, att den konstruktiva metoden verkligen möjliggjorde ett objektivt, juridiskt betraktande av tidens politiska stridsfrågor, något somhan själv senare försökte förverkliga i praktiken under den s.k. rättskämpen. Hermanson tillämpade själv sin metod i doktorsavhandlingen »OmlagstiftSe KLzmi, s. 85. 52 Hermanson, JFT 1878—1879, s. 487 och 489 f. 55 Hermanson, ]Y'Y 1878-1879, s. 514 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=