22 Författare somskrev läroböcker för bruk i Uppsala respektive Lund fick i allmänhet nöja sig med en förläggare eller bokhandlare som distributör. Johan Hagströmers »Svensk straffrätt» och C. A. Reuterskiölds »Grunddragen av den allmänna rätts- och samhällsläran» utkom i Uppsala med uppgiften »Almqvist & Wiksells Boktryckeri A.-B. (I distribution)» på titelbladet, och Johns Asks »Föreläsningar i svensk förvaltningsrätt» utkom med »Gleerupska Universitetsbokhandeln i Lund» som »distribuent». I Finland tycks åtminstone etablerade rättsvetenskapsmän inte ha haft svårigheter att hitta en förläggare. Robert Montgomerys »Fiandbok i Finlands allmänna privaträtt» hade G. W. Edlunds förlagsaktiebolag som förläggare, och en av 1900-talets stora finländska förlag, Werner Söderström, bekostade både Rabbe Axel Wredes »Grunddragen av bevisrätten» och Allan Serlachius’ lilla finskspråkiga rättsencyklopedi. Utgivandet av Jaakko Forsmans föreläsningar över straffrättens allmänna läror ombesörjdes avJuridiska studentfakultetens förlagsrörelse. Några andra än ekonomiska hinder för publicerandet av juridisk litteratur fanns inte längre. I Finland levde visserligen förhandscensuren kvar till självständigheten, men censuren koncentrerade sig på dagspressen, och inte ens publicerandet av ’rättskampslitteratur’ förhindrades. Däremot fanns det en akademisk kvalitetscensur, förhandsgranskningen av manuskript till doktorsavhandlingar, något oegentligt kallat beviljandet av tryckningstillstånd - ingenting hindrade nämligen i princip, att en refuserad doktorand ändå publicerade sitt arbete. 5. Nordiskt juristsamarbete Sporadiska kontakter mellan nordiska rättsvetenskapsmän hade förekommit redan på 1700-talet (del I, s. 10), och efter de dansk-svenska krigens slut år 1814 uppkomförutsättningar för ett allt närmare skandinaviskt samarbete. Det blev allt vanligare att beakta de andra nordiska ländernas rätt och doktrin i juridiska skrifter, och inte minst 0rsteds starka inflytande i Norge, men också i Sverige och till och med i Finland utgjorde en förenande länk (del II, s. 2 och 208 f.). De nordiska juristkontakterna förblev informella fram till 1870-talet, och samarbetet institutionaliserades först genomgrundandet av de nordiska juristdagarna.Initiativtagare var den svenske landshövdingen Eric Josias Sparre, som också hade varit rättsvetenskapligt aktiv (del II, s. 177 f.), och meningen var, att det första nordiska juristmötet skulle hållas i Köpenhamn i samband med den nordiska industriutställningen år 1872. Tanken fann genklang och bl.a. de förtjänta rättsvetenskapsmännen A. F. Krieger, A. W. Scheel, Tage Algreen-Ussing, Andreas Aagesen, Carl Goos och Johannes Nellemann från Danmark, Peder Lasson, Georg Hallager, T. H. Aschehoug, L. M. B. Aubert Nedanstående framställning bygger på Henrik Tamms arbete, s. 11—66, omej annat anges.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=