399 Norges statsretlige Stilling har vasret Arbeidets egentlige Formaal»; därför hade också förhållandet till Slesvig och Holstein samt Island lämnats utanför framställningen.^^ Naumanns statsförfattningsrätt är ett rent rättshistoriskt och positivrättsligt arbete, och i inledningen till det första bandet (1844) konstaterade författaren, att begreppen »Stat, Statsändamål, Stats uppkomst. Statsmakt, Statsborgare, Statsförfattning och dess arter» förutsattes vara bekanta, då de hörde till den allmänna statsrätten, och han rekommenderade läsarna att bekanta sig med Heinrich Zoepfls »Grundsätze des allgemeinen und des constitutionellmonarchischen Staatsrechts» (1841).^^ I det andra bandet (1856-1857) nämnde Naumann somden svenska statsförfattningsrättens hjälpmedel filologiska och historiska vetenskaper samt »Juridiska: Svenska Rätts-vetenskapens öfriga grenar, särskildt internationel rätt, äfvensom andra staters författningar; ... Filosofiska: Rätts-filosofi och Politik; ... Statsvetenskapliga:» såsom statistik, geografi och nationalekonomi.^^ Naumanns anomyma »Populära anteckningar i allmän statsrätt» är dock redan på grund av sin tillkomsttid i slutet av 1860-talet intressantare, eftersom det nu hade varit möjligt för författaren att ta del av Gerbers nyutkomna tyska statsrätt och den av denna skrift väckta debatten i Tyskland. Naumann kände till den nyaste statsrättsliga litteraturen,^^ men ingenting tyder på, att han skulle ha bekantat sig med Gerber, sominte heller nämns i inledningens långa uppräkningav tyska, franska och engelska auktoriteter (se del II, s. 186). Det är naturligtvis också möjligt, att Naumann kände till, men negligerade Gerber, eftersomdennes ställningstaganden mot den allmänna statsrätten ryckte undan själva grundvalen för Naumanns arbete. Palméns korta framställning av staten, dess nödvändighet och uppkomst ger liksominledningen till hans rättsencyklopedi i övrigt inte uttryck för vare sig någon djupare beläsenhet eller teoretisk insikt hos författaren. Palmén tog dock avstånd från idén omstatens grundande på samhällsfördraget, och hans statsbegrepp tyder närmast på hegelianskt inflytande (se del II, s. 205). Staten hade uppstått »ur en inre nödvändighet eller förnuftets fordran», och staten var »en ordnad förening af menniskor uppå ett visst område, till grundläggande och uppehållande af ett rättsligt tillstånd, eller till förverkligande af det rätta förmedelst en ordnad tvångsmakt»; staten betecknades också som en »anstalt».Ett organiskt statsbegrepp lyser i Palméns text med sin frånvaro. Aschehoug 1, s. 5. Naumann /, s. 14 not 1. Naumann II, s. 7 {.Jyränki anser, s. 271, att Naumann idéhistoriskt sett befann sig ’i gränsområdet mellan den historiska skolan och den tidiga statsrättsliga positivismen’. Se t.ex. Naumann, Anteckningar, s. 257 not 1 (Hoicks statsrätt). Palmén, s. 8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=