398 ämne till den skrivna rätten, medan han av rent praktiska skäl avstod från att behandla den (politiska) statsrättspraxis, somhade uppstått efter år 1814.^^ P. K. Gaarders »Fortolkning over Grundloven» (1845) och B. Dunkers motskrift »Omden Norske Constitution» samma år är arbeten med en tämligen ohöljt politisk tendens (se del II, s. 140 f.)- Gaarder betraktade den norska statsrätten som en levande, genompolitisk praxis hela tiden sig förändrande rätt, och Dunkers kritik av bl.a. Gaarders bristande systematiska behandling av ämnet kan knappast ses somett rent vetenskapligt krav på en striktare behandling. Aschehoug inledde sin stora framställning av den norska statsförfattningsrätten med en år 1866 utkommen del omtiden före år 1814 (se del II, s. 145). I inledningen till denna del talade Aschehoug om den lämpliga behandlingen av statsrätten på ett sätt, som var diametralt motsatt Gerbers året förut framförda åsikter. Aschehoug betraktade statsförfattningsrätten somett i hög grad historiskt ämne. Idealet för Aschehoug var sådana folk, »hvis Samfundsorden stedse har vxret saa stasrk og hvis Herredomme over deres Skjxbne altid saa stort, at de have kunnet bevare sin oprindelige Statsforfatning alene med de Udbedringer, den gjennem en uafbrudt og selvstasndig historisk Udvikling har modtaget». Detta var dock inte fallet med norrmännen, vars »asldste politiske Institutioner ... ikke alene manglet den overordentlige Grad af Levedygtighed», somengelsmännens institutioner hade haft efter år 1066; dessa institutioner hade till råga på allt försvunnit, utan att somi Sverige »fornye sig ved Folkets Medvirkning, efter dets egen Folelse af sit Behov og med Bibeholdelse af deres oprindelige Eiendommelighed». Det var endast dessa fakta, som gjorde, att Norges gällande statsförfattning även kunde behandlas i »en Fremstilling, der sitter Fortiden naesten gandske ud af Betragtning», och somsyntes »anvise Landets asldre Forfatninger deres Plads ikke i Retsvidenskaben, men i Historien». Det var alltså inte metodologiska överväganden utan den säregna utvecklingen i Norge, som fick Aschehoug att avstå från ett rent historiskt behandlingssätt. Inte nog med detta; Aschehoug försökte dessutomatt rädda det som räddas kunde av den historiska synvinkeln. Trots att Norges gällande statsförfattning var »uafhsengig og i sin Bygning ... eiendommelig» och trots att den äldre författningen fullständigt hade upphävts, så hade den sistnämnda dock »i sin Tidsålder dannet Samfundets Livsbetingelse». Dess inflytande kunde därför aldrig helt försvinna, och den var också »tilstede i vor ovrige Retsforfatning», såsom inomprivat- och förvaltningsrätten.^^ Tanken på en kontinuitet kom också till uttryck i bokens titel »Statsforfatningen i Norge og Danmark indtil 1814». Aschehoug medgav, att ordningsföljden ’Danmark och Norge’ hade varit naturligare, men han ville med titeln betona, att »Udviklingen af Se Stang, Fremstilling, s. IVf. Se Gaarder, s. I f.; Dunker, s. 3 f. Aschehoug I, s. 1 f. Aschehoug /, s. 3 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=