397 betydelse och ändamål, och huvuddelen av avsnittet består av en diskussion omstatens ändamål. På ett allmänt plan kunde man säga, att »Staten bestemmer, ordner, udvikler alle Samfundsforhold overhoved, den beskytter, uddanner og fuldender den hele Samfundstilstand»; detta ändamål var så stort och betydelsefullt, »at der mangier Grund til at gaae ud herover for at soge et fjernere liggende, formeentlig hoiere Formaal».^5 Då det gällde statens väsen, ville Bornemann karakterisera staten somen rättsstat. Trots att avsnittet också innehåller uttryck för den ekonomiska liberalismen,^^ var dock Bornemanns rättsstat inte den liberala nattväktarstaten, eftersom han ansåg, att statens omsorg om bl.a. »Sasdelighed og Dannelse» krävde, att staten upprätthöll skolväsendet och »Anstalter, hvor Kunst og Videnskab udoves og dyrkes ikke for Nyttens men for deres egen Skyld» samt att staten skyddade och understödde kyrkan.27 Rätten var visserligen statens huvudändamål, men Bornemann betecknade det som en äldre uppfattning, då man hade ställt upp »Retssikkerheden somdet eneste Staatsformaal, med Udelukkende ikke blot af Sasdelighed og Dannelse men af alle administrative Formaal». Bornemann ville däremot ställa begreppet »Retsstat» mot begreppet »Politistat» för att inskärpa, »at Hensigtsmasssighedens Maxime ikke er den hoieste, absolut afgjorende, men at Staten forst og fornemmelig skal realisere en i en ubetinget Fornuftnodvendighed grundet Tingens Orden (Retsordenen) ...». Dessutom ville man med begreppet rättsstat också påvisa, »at Herskermagten selv er bundet af redige Grasndser, somubrodelig skal respecteres».^^ Den äldsta norska statsrätten efter år 1814 är ännu präglad av naturrättsliga föreställningar; i inledningarna till Henrik Steenbuchs »Bema^rkninger over Norges Grundlov» (1815) och Frederik Georg Lerches anonyma »Kongeriget Norges offentlige Ret» (1830) ses statens grund ligga i samhällsfördraget.2^ Båda författarna behandlade också de olika statsformerna utgående från den aristoteliska indelningen i demokratier, aristokratier och monarkier.^® Stängs statsrättsframställningvar däremot ett helt positivrättsligt arbete utan allmän inledning eller ’filosofiska förspel’. Det av Stang myntade begreppet ’den grundlovbestemte Ret’, den rätt somfanns i Norges skrivna grundlagar,^' är i själva verket ett begrepp helt i den statsrättsliga positivismens anda ett trettiotal år före denna riktnings uppkomst. Den schweigaardska realismen och aversionen mot naturrättsliga spekulationer fick Stang att begränsa sitt Bornemann I, s. 292. 75 Bornemann I, s. 291 f. 77 Bornemann /, s. 293 f. 7** Bornemann I, s. 297. 7*^ Steenbuch, s. X ff.; Lerche, s. 4 ff. 5° Steenbuch, s. XIVf.; Lerche, s. 6 f. Stang, Fremstilling, s. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=