396 rättslitteraturen (se del II, s. 151) bestod denna länge av ytliga alster författade av dilettanter; först Christian Naumanns »Statsförfattnings-rätt, I-IV» (18441874) uppfyllde i någon mån kravenpå en vetenskapligframställning av ämnet. I Finland hade redan Johan Jacob Nordström hållit föreläsningar i landets positivastatsrätt på 1830- och 1840-talen, och Palméns rättsencyklopedi (1859) behandlade i korthet allmänna statsrättsliga frågor, men den statsrättsliga litteraturen inleddes egentligen först på 1870-talet av Leo Mechelin (ovan II 5.7.). Ett tecken på den nordiska statsrättsforskningens metodologiska inställning är också, att F. C. Bornemann föreläste i ’allmän statsrätt’, omvilken även Naumann gav ut en skrift (1868-1870). Det danska enväldets statsrättsframställningar var utpräglat historiska, men förutsatte också en indelning av statsrätten i allmän och positiv. Allmänna frågor rörande statsrättens begrepp och omfång avfärdades på ett par sidor i början av framställningarna, och man dryftade varken statens begrepp eller statsrättsvetenskapens metod med undantag av påpekandet om vikten av ett historiskt betraktelsesätt.Endast Benzon-Buchwald hänvisade i detta sammanhang till utländsk statsrättslitteratur: Kliiber, H. Simon, Hugo och i synnerhet Hegels rättsfilosofi samt fransmannen Foucart.^^ Även inledningen i Hoicks statsförfattningsrätt är mycket kortfattad. Statsbegreppet dryftas inte, medan statsrätten definieras som »Lasren om Statsmagtens Organisation og dens Forhold til de den underordnede Individer». Statsrätten indelas i den positiva och den allmänna, »der gaaer ud paa at vise, hvorledes Staten og dens Forhold till Undersaatterne efter almindelige Retsgrundsastninger bor vasre organiseret»; författaren hänvisar i en not till en annan betydelse av begreppet i Bluntschlis allmänna statsrätt.^^ Bornemanns föreläsningar i »den almindelige Rets- og Statslasre», som utgjorde första bandet av författarens samlade skrifter, innehöll också ett avsnitt omstatens begrepp och väsen (s. 291—297). Bornemanns hegelianska anknytning komframi det starka betonandet av folkets nödvändighet för staten. Vilken människogrupp somhelst, t.ex. en på en av vildar bebodd ö räddad skeppsbruten besättning, kunde ej bilda en stat, utan staten förutsatte »et Land og et i samme bosat Folk»; det var utan betydelse »omBevidstheden omSamfundet som saadant endnu ikke er vaagnet». Däremot krävdes det en bestående härskarmakt, och definitionen blev: »Staten er det i et Land bosatte Folks Forbindelse under en Samfundsforholdene i det Hele bestemmende, permanent Herskermagt.»2‘^ Bornemann ansåg själv, att hans definition sade föga omstatens väsen, sanna Schlegel, Statsret, s. 1 ff., se även Schlegel, s. 489 f.; Larsen I, 2, s. 1 ff. Benzon-Buchzc’ald, s. 1 f. 23 Hoick, s. 1 och not 2“* Bornemann I, s. 291 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=