395 ett naturligt betraktelsesätt framstod som en organism, men juridiskt sett måste den anses vara en ’rättslig personlighet’ (rechtliche Persönlichkeit); uppfattningen av staten som ett personligt väsen var själva förutsättningen för en juridisk konstruktion av statsrätten. Man bör märka, att Gerber även nu talade om en ’rättslig personlighet’ och undvek termen ’juridisk person’, och han påstod också, att statspersonligheten var ett ursprungligt begrepp, som inte var härlett från privaträtten. Först Laband betecknade utan förbehåll staten som en juridisk person (juristische Person).^^ Trots att den statsrättsliga positivismen blev en ledande riktning inomden tyska statsrättsforskningen, utsattes den redan från början för kritik på både vetenskapliga och politiska grunder. Den allmänna statsrätten försvann ingalunda, den upplevde en renässans vid sekelskiftet och fick en prominent företrädare i GeorgJellinek.*^ I enlighet med den konstruktiva riktningens metod i allmänhet var också den statsrättsliga positivismens inställning till politiken i ett nötskal den, att politiska stridigheter lät sig reduceras till juridiska frågeställningar och därigenom ’objektiviseras’. Metoden var konservativ, bevarande och ett ställningstagande för gällande rätt, men dock inte nödvändigtvis reaktionär. Redan på 1890-talet angreps Labands extrema formalismfrån konservativt håll, och senare under Weimarrepublikens tid kunde den statsrättsliga positivismen av demokratiskt sinnade rättsvetenskapsmän användas som ett försvar för författningen mot högerextremistiska angrepp.-^^ 4.2. Nordisk statsrätt fram till 1870-talet Redan efter Napoleonkrigen fanns det positivrättsliga förutsättningar för en konstitutionell statsrätt i de nordiska länderna, även omgrundlagarna medgav en envåldsmakt åt kungen i Danmark och en nästan lika vidsträckt makt åt kejsaren/storfursten i Finland. Då jag här endast behandlar arbeten skrivna av författare med juridisk utbildning, är utbudet av statsrättslig litteratur tämligen ringa. Forskningen på detta rättsområde var mest livaktig i Norge med Frederik Stängs »Systematisk Fremstilling af Kongeriget Norges constitutionelle eller grundlovbestemte Ret» (1833) som den länge oöverträffade förebilden. Redan i Kongelovens Danmark utkomett par statsrättsframställningar (J. Fr. W. Schlegel; J. P. T. Benzon-Buchwald), och J. E. Larsen höll dock först långt senare publicerade föreläsningar över både enväldets och Junigrundlovens statsrätt. Först Carl Georg Hoicks postumt utgivnaföreläsningar i statsförfattningsrätt (1869) innnehöll en utförligare framställning av den danska statsrätten efter år 1849. Trots Christian Paulsens beröm av den svenska statsGerber, Grundziige, s. 1 f. och s. 2 not 2. Laband, s. 56 ff. Se närmare Stolleis, s. 450 ff.; Stolleis, Allgemeine Staatslehre, s. 17 f. Se von Oertzen, s. 186 f.; Grimm, s. 487 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=