390 tidigare produktion, även avhandlingen om dödsstraffet (1866; del II, s. 173 och 396 f.), visade, att den sociologiska skolans tankar inte var helt nya och revolutionerande. Skillnaderna mellan och likheterna i Forsmans och Hagerups åsikter är också ett belysande exempel. Båda förespråkade en förmedlande teori och betonade kraftigt juridikens egenart som vetenskap, men Forsman stannade för den klassiska, Hagerup för den sociologiska skolan. Forsman blev med tiden allt mera positivt inställd till den sociologiska skolan, men en del av hans livsverk var revisionen av lagförslaget till den blivande finländska strafflagen, en traditionell lag genomsyrad av den klassiska skolans lära. Såsom Pihlajamäki har framhållit, försvarade Forsman själv senare den traditionella prägeln av 1889 års strafflag med påpekandet, att förarbetena tagit trettio år och att man i slutskedet ingalunda hade haft tid att sätta sig in i de nyaste vetenskapliga resultaten.Hagerup fick ta över straffrätten först år 1887, och han kom tillsammans med Getz att verka för den straffrättsreform, som ledde till den nya norska strafflagen och andra lagar år 1902; den första i den sociologiska skolans anda i Europa. Det vore emellertid en ensidighet att se kampen mellan den klassiska och den sociologiska skolan enbart somen kamp mellan gammalt och nytt, konservatismoch radikalism, doktrinär idealismoch samhällstillvänd realism. Visserligen hörde v. Liszt med flera anhängare till de liberala partiernas vänsterflygel och Torp anslöt sig till Det radikale Venstre,'^^ men man kan inte sätta likhetstecken mellan högern och den klassiska skolan eller vänstern och den sociologiska skolan. Den sociologiska skolans lära i modererad form lät sig väl förenas med en reformvänlig konservatism med Hagerup som det mest framstående exemplet. Allan Serlachius hörde till de s.k. gammalfinnarna, den flygel av fennomanerna, som förenade en undfallenhetspolitik mot förryskningsåtgärderna med en strävan att bygga upp en folklig enhet som motvikt. För gammalfinnarna var det därför viktigt att stöda sociala reformer för att inte stöta bort arbetarklassen. Ett fasthållande vnd den klassiska skolans brottscentrerade lära behövde ingalunda bero på en verklighetsfrämmande metafysik, utan kunde bygga på rättsstatens idé: rättssäkerheten krävde, att förbrytårens ansvar begränsades i förhållande till det brott, som han faktiskt hade begått, något somframhölls av t.ex. Goos och Schau, men också av den sociologiska skolans anhängare somOlrik, Kallenberg och Thyrén. De nordiska rättsvetenskapsmännens allmänna motvilja mot extrema ståndpunkter och doktrinära ensidigheter förnekade sig alltså inte heller i debatten om den klassiska och den sociologiska skolans för- och nackdelar. Fanatiska förespråkare för någondera riktningen saknades helt, och man tog i allmänhet ställning för den riktning, som man själv ansåg vara mindre bristfällig och framhöll även motsidans förtjänster. Trots allmänna sympatier för den socioPihlajamäki, s. 46 not 14; Forsman, JFT 1898, s. 177—180. Frosell, s. 507.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=