389 mellan dessa åtgärder och straffetd'^ De obestämda straffdomarna, »det ... gröfsta artilleriet i striden mot den moderna riktningen ...», borde däremot inte vara något problemur rättvisesynpunkt: samhällets rättvisekänsla »uppreser sig endast i händelse straffet sjunker under ett visst minimumeller höjer sig öfver ett visst maximum». Serlachius slutade med att citera Mittermaier, som hade manat till en positiv inställning och till försök att finna en gemensam helhetssyn med vetenskapliga motståndare. 120 Allan Serlachius’ hyllning till den norska rättsvetenskapen var inte obefogad. De av Goos år 1890 nämnda medlemstalen visade, att den internationella kriminalistföreningen hade lika många medlemmar i Norge somsammanlagt i Danmark, Sverige och Finland, låt vara att det nordiska intresset för den nya föreningen ännu i detta skede var ringa. Vidare kan man framhålla det redan nämnda faktum, att det i norsk doktrin saknades betydande representanter för den klassiska skolan. De norska reformerna väckte också europeisk uppmärksamhet, och v. Liszt skrev en omfattande och välvillig kritik av Getz’ förslag till ny strafflag (TfR 1890, s. 356-392). Även omErik Lönnroths karakteristik av Kalmarunionensom en slump, ’en händelse som ser ut somen tanke’, kunde tillämpas på den frapperande åldersgrupperingen, då det gäller de nordiska anhängarna till den klassiska, respektive den sociologiska skolan, så rör det sig dock omett fenomen, somförtjänar att noteras. Den klassiska skolans anhängare Goos, Forsman och Ffagströmer var födda på 1830- eller 1840-talet, medan förespråkarna för den sociologiska riktningen Hagerup, Getz, Torp och Allan Serlachius var födda på 1850-talet eller senare; det bör dessutom noteras, att både Hagerup och Torp gick över till straffrätten först i ett senare skede av sitt författarskap, då den sociologiska skolan redan var etablerad utomlands.Trots att betydelsen av dessa fakta inte får överdrivas, verkar det som om en tidigare vetenskaplig verksamhet i den klassiska skolans anda skulle ha varit ett oöverstigligt hinder för en övergång till den sociologiska riktningen. Man kunde frestas att tala om ett paradigmskifte, ominte hela begreppet vore så malplacerat, då det gäller rättsvetenskapens utveckling. En övergång till den nya riktningen skulle i hög grad ha ogiltigförklarat en författares egna tidigare prestationer; man kommer här framför allt att tänka på Goos’ utförliga, spekulativa och abstrakta dryftanden av straffets ändamål och egentliga väsen. Den gamle Olivecrona (född 1817) hade däremot inga svårigheter att ansluta sig till den nya riktningen, då hans Allan Serlachius, TfR 1911, s. 266. Allan Serlachius, TfR 1911, s. 269 ff. Detta noteras också av Häthén, s. 164, som beträffande Hagströmer och Goos talar om en generationsfråga. - Ett exempel på den äldre juristgenerationens fullständiga avståndstagande från de nya straffrättsriktningarnaärJohan Kreiigers (1818-1902) artikel i NaumT 1886, s. 9 ff.; författaren anklagade (s. 16) dessutom »den klassiska straffrätten» för »en falsk humanitetskänsla» bl.a. på grund av avskaffandet av de offentliga avrättningarna. 120
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=