388 (s. 6—16) klart i den sociologiska skolans favör. Den klassiska skolan framställs dock med sympati: skolan var en direkt arvtagare till upplysningens krav på en mildare och humanare straffrätt och hade många förtjänster trots det stora felet att på grund av brottet och straffet glömma själva brottslingens person.' Av Allan Serlachius’ talrika straffrättsliga artiklar i början av 1900-talet utkom de flesta i LMoch var därigenom lika litet somhans lärobok tillgängliga för en nordisk publik. Det kan därför vara skäl att avsluta presentationen av Serlachius’ åsikter med ett referat av dennes artikel »’De nya horisonterna’ i straffrätten» i TfR 1911. Artikeln är intressant även därför, att den är ett extremt uttryck för de i Norden allmänna strävandena att utsläta skillnaderna mellan de två straffrättsskolorna. Enligt Allan Serlachius byggde uppsatsen på ett på den finskspråkiga juristklubben i Helsingfors hållet anförande. Han sade sig inte framkomma med någonting nytt, men antog, att man utomlands kunde vara intresserad av vad man tänkte om »de nya horisonterna» i Finland, »som jämte Sverige och möjligen England, synes vara de[t] enda, där man ... saknar förståelse för den häftiga kamp, som för närvarande i synnerhet i Tyskland pågår mellan den klassiska och den moderna skolan». Författaren betecknade sina åsikter anspråkslöst som »[e]n landsortspedagogs reflexioner» och framhöll, att han själv inte hörde till någondera skolan."^ Allan Serlachius började sin betraktelse med att fråga sig, huruvida straffet var eller borde vara en vedergällning, en fråga somhan själv besvarade jakande. Citerande en anhängare av den klassiska skolan kunde Serlachius visa, att även denna skola fäste uppmärksamheten vid statens intressen, medan Torp och V. Liszt, de »svartaste fåren af den moderna skolans män», inte var helt främmande för vedergällningstanken. Slutsatsen blev: »A ena (den klassiska) sidan alltså ett vedergällningsstraff inomaf ändamålssynpunkter dragna skrankor, å andra (den moderna) sidan åter ett ändamålsstraff inomaf vedergällningssynpunkter dragna skrankor.»"^ Enligt Serlachius var förhållandet liknande, då det gällde »den grundväsentliga olikhet», sompåstods existera mellan skolorna i frågan, omdet var förbrytaren eller brottet, somskulle straffas. Här fanns det visserligen en olikhet, då den klassiska skolan fäste huvudvikten vid brottets reella, den moderna skolan vid dess symptomatiska betydelse. Ingendera skolan ville dock låta straffet bestämmas uteslutande av den ena betydelsen, och skillnaden var inte heller i detta fall »af principiell natur». Frågan omhuruvida brottets reella eller symptomatiska betydelse skulle vara bestämmande för straffutmätningen måste i själva verket avgöras från fall till fall."^ Då det däremot gällde »s.k. uppfostrings och betryggande åtgärder» ansåg Serlachius, att den moderna skolans män i betänklig grad avstod från att göra någon skillnad •'5 Allan Serlachius /, s. 9 ff. Allan Serlachius, TfR 1911, s. 261 och 263. Allan Serlachius, TfR1911, s. 262 f. Allan Serlachius, TfR 1911, s. 263 ff. 116
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=