387 bristen på guld. Fattigdomen var enligt Serlachius dock inte endast materiell, utan man hade vant sig vid att använda guldbristen också som en ursäkt för andlig lättja, oförmåga, brist på bildning och oföretagsamhet. Den nya norska strafflagen visade dock, att ett litet och fattigt folk på en andlig nivå kunde gå i spetsen framför de stora och mäktiga nationerna, och på straffrättens område var Norge jämfört med Finland ’övermorgondagens land’ och hundra år före i utvecklingen.’ Serlachius sade sig avstå från att jämföra de finska och norska strafflagarna - varför jämföra sådant somenligt honominte tålde en jämförelse - men i själva verket är artikeln också en förintande kritik av 1889 års strafflag. Kritiken inleddes med att Serlachius citerade ett uttalande av Forsman från år 1898, i vilket denne hade medgivit, att strafflagen, som byggde på den klassiska skolans program, redan var föråldrad. Serlachius ansåg dock, att skolstriden hade saknat större betydelse, även omden ensidigt klassiska inriktningen hade haft en skadlig inverkan på lagstiftningen i Finland. Serlachius nämnde som norrmännens förtjänster för det första, att den nya strafflagen inte var en isolerad lag, utan del av en större helhet, somomfattade reformer i straffprocessrätten, lag omfängelser och tvångsarbete och lag om lösdriveri, tiggeri och fylleri. Man hade varit beredd att använda alla samhällets medel mot brottsligheten, och reformens utförare hade uppfattat sin uppgift som sociologisk och inte som snävt juridisk. Man behövde bara jämföra förarbetena, motiven till den norska lagen, med betänkandet rörande den finska för att inse, att det sistnämnda endast hade historiskt intresse och saknade såväl en ledande princip som enhetlighet. Det norska förslaget saknade ciäremot kompromisser mellan olika system, allting var helt och enhetligt, vilket naturligtvis berodde på att motiven utgått från Berhard Getz’ ’mästarhand’. Varje rad var ett uttryck för Getz’ ’allt förstående geni’, men också för hans utomordentliga praktiska sinnelag. Lagen medgav i en utmärkt grad möjlighet till att individualisera straffet, och den lämnade domaren stor frihet vid straffutmätningen, t.ex. då det gällde frågan omdelaktighet. Också bötesbestämmelserna visade en stor tillit till domaren, och bestämmelserna ommöjligheten till avbetalning eller avsoning genomarbete visade, att man faktiskt önskade bibehålla bötesstraffets egentliga mening som ett förmögenhetsstraff. Slutligen betecknade Serlachius införandet av obestämda straffdomar för farliga brottslingar som ett modigt steg, men ett steg i rätt riktning, som säkert skulle följas av andra europeiska länder i framtiden.”'’ I Allan Serlachius’ lärobok i straffrätt (1909) med dedikationen till v. Liszt och förordets framhållande av v. Liszts och Torps läroböcker som allmänna förebilder är också inledningens presentation av de olika straffrättsskolorna "2 Allan Serlachius, LM 1903, s. 189. 'u Allan Serlachius, LM 1903, s. 190 f. Allan Serlachius, LM1903, s. 192—195. 113
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=