386 nya skolans anhängare hade beskyllt den klassiska skolan för apriorisk rättsvetenskap och metafysiska spekulationer, men enligt Serlachius fanns skillnaden mellan skolorna inte enbart i forskningsmetoden, även omman inte kunde förneka, att den klassiska skolan hade rört sig mera på en abstrakt, den ungtyska skolan på en mera konkret, för att inte säga mera reell grundd°^ Man måste dock säga, att den ungtyska skolan gått skrattretande långt i sin skräck för all metafysik, vilket lett till att man undvek ordet ’moral’ och i stället talade om’nytta’. En extremkonsekvens av detta var kravet, att obotligt sinnessjuka och obotliga brottslingar skulle placeras i samma kategori, då det gällde påföljderna, en tanke, som dock förfäktats endast av en av skolans lärare och som hade även majoriteten bland den ungtyska skolans anhängare mot sig. Betydligt viktigare var den skillnad, som byggde på att den klassiska skolan bestraffade brottet, den ungtyska skolan brottslingen, eller somman hellre borde säga, att brottslingen bestraffades antingen för sitt brott eller för hela sin brottslighet. I detta avseende hade dock de båda skolorna beaktat även motpartens åsikter, men den ungtyska skolan hade varit en behövlig motvikt till den klassiska skolans ensidighet, somhade gjort rättsskipningen lika abstrakt somlösandet av ett matematiskt problem. Allan Serlachius hade i sina båda avhandlingar helt undvikit att ta ställning till samhällsfrågor. I slutet av artikeln i LM 1903 konstaterade han, att den största skillnaden mellan de båda straffrättsskolorna låg på kriminalpolitikens område. För den klassiska skolan var straffet allt, den hade begränsat sin forskning till brottets individuella faktorer och stämplat som ovetenskapliga eller somsociologiska, dvs. utanför rättsvetenskapen stående, den ungtyska skolans försök att utsträcka de straffrättsliga undersökningarna till frågor, som behandlade samhällsförhållandenas inverkan på brottsligheten. Den klassiska skolans inställning till straffet somett universalbotemedel hade haft en skadlig inverkan, förutompå vetenskapliga undersökningar, även på rättsskipningen och i synnerhet på lagstiftningen. Man hade på ett oförlåtligt sätt underlåtit att angripa roten till det onda, samhällets missförhållanden, trots att man måste erkänna de ekonomiska förhållandenas betydelse för brottsligheten: Serlachius citerade nu v. Liszts yttrande, att bostadsförhållandena hade större inverkan på brottsligheten än strafflagen, samtidigt somhan hänvisade till de usla bostadsförhållandena och den utbredda alkoholismen i Helsingfors. Artikeln i LM1903 inledde Allan Serlachius’ närmande till den sociologiska skolan. Ännu i samma årgång av tidskriften skrev han en uppsats omden nya norska strafflagen; en uppsats, vars inledning är ett utmärkt exempel på författarens skarpa uttryckssätt. I Finland hade man använt fattigdomen som en allmän ursäkt för alla missförhållanden, och t.o.m. nationalsången talade om Allan Serlachius, LM1903, s. 76. Allan Serlachius, LM1903, s. 78 f. Allan Serlachius, LM1903, s. 81 ff. 110 111 109 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=