385 I sin doktorsavhandling »Bristande lagkunskap och dess invärkan på straffbarheten enligt finsk rätt» visade Allan Serlachius en god beläsenhet, då det gällde tysk doktrin, och t.ex. Binding och v. Liszt är återkommande auktoriteter i texten. Serlachius tog inte öppet ställning till de olika straffrättsskolorna, men hans sympatier låg uppenbarligen på den klassiska skolans sida. Då det gällde bl.a. v. Liszts åsikt, att ogillandet helt kunde uteslutas ur den rättsliga skulden, visade Serlachius med hjälp av ett långt citat av Thon, till »hvilka vidunderliga konsekvenser» denna åsikt ledde, och han påstod, att man inte kunde leverera en »mera förintande kritik» av åsikten, att straffet »endast vore ett af all etik helt och hållet oberoende ’socialhygieniskt’ medel och ingenting vidare».Serlachius ställde mot varandra åsikterna, att straffet var »i främsta rummet ett kriminalpolitiskt hälsomedel» eller »en vedergällning, en vårt etiska medvetande motsvarande reaktion mot det orätta», och han påstod, att finsk lag företrädde den senare ståndpunkten.£)å Serlachius doktorerade, var Forsman fortfarande professor i straffrätt. Efter Forsmans död meriterade sig Allan Serlachius för den ledigblivna professuren med avhandlingen »Straff och skadestånd» (1901). Aven i denna avhandling stod Serlachius den klassiska skolan nära: det solenna, etiska ogillande, somingick i straffet, fick inte förbises, trots »att begreppet ogilla als ej existerar för den så kallade nya skolans män med v. Liszt i spetsen, hvilka i ogillandet se ett tomt slagord, en indeterministisk kvarleva, somhelt och hållet bort utmönstras ur straffrätten ...».i°^ Den formella rättvisan fordrade, »att icke blott alla människor utan äfven deras handlingar skola behandlas efter en och samma princip, att ett groft brott skall bestraffas strängare än ett obetydligt», och endast ett sådant straff var »rättvist, etiskt berättigadt», somvilade på »en riktig uppskattning af brottet ...».1°^ Först i artikeln »Sananen nuorsaksalaisesta kriminalistikoulusta» (Ett ord om den ungtyska kriminalistskolan) i Lakimies 1903 tog Allan Serlachius öppet ställning till skolstriden. Serlachius började sin presentation med ett långt citat ur Forsmans ovan refererade artikel, i vilken denne hade önskat eller förutspått ett närmande mellan skolorna. Inledningen anger tonen i artikeln, eftersomäven Serlachius försökte inta en medlande ståndpunkt. Han började med att avfärda frågan omviljans frihet som ett åtskiljande kriterium mellan skolorna. Frågan saknade praktisk betydelse, vilket framgick av att Merkel, somnärmast rörde sig på den klassiska skolans grund, var determinist, medan en av den ungtyska skolans grundare, belgaren Prins, var indeterminist.'®^ Den Allan Serlachius, Lagkunskap, s. 45 f. Se även Pihlajamiiki, s. 46. Allan Serlachius, Lagkunskap, s. 98. Allan Serlachius, Straff, s. 60 f. och 63. Jfr Klami, s. 67 f. Allan Serlachius, Straff, s. 66 f. AllanSerlachius, LM1903, s. 74 f. Omdenna artikel, se även Pihlajamäki, s. 46 f. Ruping betecknar, s. 88, Merkels straffrättslära som en övergång mellan den klassiska och den sociologiska skolan. 104 105 106 107 108 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=