384 framtiden att avgöra, »huru vida icke den klassiska kriminalistiska skolan skall kunna upptaga det väsentliga i den nya skolans reformyrkanden, utan att behöfva kasta sina hufvudläror öfver bord».'®® Liksomför Goos vid samma tid i Danmark var för Forsman drömmen om en sammansmältning av de båda skolorna det sista halmstrået. Trots att Forsman sade sig avstå från kritik av den sociologiska skolan, visar slutomdömet, hur långt han sist och slutligen stod från denna. Den nya skolans läror innehöll »en eftertänklig afvikelse från de principer» om brottslingens skuld och dess inverkan på straffutmätningen, vilka var centrala faktorer för den klassiska skolan. Omman höll fast vid att straffet var »en rättvis vedergällning för hvad individen brutit» och att straffet skulle bestämmas inomlagens gränser med hänsyn till brottets både subjektiva och objektiva sida, »så måste man visserligen något rygga till baka redan för kardinalsatsen angående den skarpa åtskilnaden mellan tillfällighetsförbr\"tare och förbrytare af vana». Från den »stränga rättvisans ståndpunkt» fanns det ingen anledning att straffa de sistnämnda »med synnerlig stränghet eller att helt enkelt behandla dem som skadedjur», lika litet som det fanns någon orsak att se mellan fingrarna på tillfällighetsförbrytarens lagöverträdelser. Forsman förnekade inte, att den klassiska skolan i hög grad hade förbisett de sociala problemen, och han ansåg, att man i de nya lärorna inte behövde se ett »undergräfvande af grundvalen för all straffrätt: den menskliga viljefriheten». Ffuvudargumentet mot den nya skolan förblev därför det klassiska kravet på juridikens autonomi: »... det kan näppeligen förnekas, att den ... sociologiska rigtningen innebär ett allvarsamt hot mot straffrättens juridiska karakter. Den kriminalistiska vetenskapen måste dock värna sin rätt att framför allt betraktas såsom en juridisk vetenskap, likasomstraffrätten i dess positiva formej kan, utan att förneka sitt väsende, frångå de juridiska principer, på hvilka han hvilar.»^°' Såsom Pihlajamäki framhåller, brukar man i finländsk doktrin vanligen hänföra Allan Serlachius till den sociologiska skolan, och åsikten kan anses berättigad, då det gäller Serlachius’ inverkan på lagstiftningen rörande obestämda straff, villkorlig straffdom och ungdomsfängelse. Pihlajamäki betonar samtidigt, att det inte är befogat att ge en ensidig bild av Serlachius’ straffrättsuppfattning, då denne höll fast vid en klassisk kärna i sin straffteori och överhuvudtaget var beredd till en kompromiss mellan skolorna.'°^ Det kan tillläggas, att Serlachius i allmänhet var (ö)känd för sin stora flexibilitet, då det gällde juridiska och politiska ställningstaganden. 103 Forsman, JFT 1889, s. 2. Forsman, JFT 1889, s. 16 f. Pihlajamäki, s. 46 och not 15. Otto Hj. Granfelt skrev i nekrologen över Allan Serlachius, TfR 1936, s. 147, att denne hade varit av en »ovanligt livlig och impulsiv läggning, ända därhän att han till och med stundomi sitt framträdande framstod somnågot okontrollerad». 100 ICl 102 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=