383 siska skolan, medan den unge Allan Serlachius, som med tiden komatt efterträda Forsman, åtminstone tidvis visade starka sympatier för den sociologiska skolan. Liksomsina nordiska kolleger undvek dock både Forsman och Serlachius extrema ställningstaganden, och båda forskarna var beredda att erkänna motståndarsidans förtjänster. Forsman visade mycket tidigt intresse för de nya riktningarna inomstraffrättsvetenskapen, och han behandlade redan år 1883 i en akademisk inbjudningsskrift utförligt och kritiskt samtida åsikter om straffets ändamål. Största delen av uppsatsen behandlar dock dödsstraffet i olika länder samt de absoluta och de relativa straffteorierna, varvid Forsman närmast såg straffet som en rättvis vedergällning.De nyare ’naturalistiska’ riktningarna uppmärksammades närmast i den form, somde framträdde i tysken Kräpelins krav på obestämda straffdomar, medan v. Liszt endast nämndes i förbigående i en fotnot.Forsman tog avstånd från Kräpelins och dennes anhängares lära, ’somvar en krigsförklaring, inte enbart mot straffrättsvetenskapen, utan också mot hela den moraliska världsordningen’, trots att han också medgav, att förbättrandet av de materiella och ekonomiska förhållandena kunde bromsa brottsligheten.^^ Forsmans första ställningstagande var skrivet på finska, men i JFT 1889 framställde han i artikeln »En ny internationel kriminalistisk förening» (s. 1— 20) sina åsikter för en nordisk publik. Såsom Pihlajamäki har framhållit, var Forsmans inställning till den nya riktningen fortfarande ambivalent.Presentationen av den nya föreningen gör dock delvis ett positivt intryck därför, att Forsman uttryckligen sade sig avstå från kritik i detta sammanhang. Forsman betraktade år 1889 den nya straffrättsskolan som »företrädesvis praktisk», och han betonade, att den nya riktningen ingalunda förutsatte »såsom en nödvändighet hos sina anhängare ett homogent betraktelsesätt beträffande kriminalrättens hufvudläror». Forsman räknade till den »yttersta venstern bland motståndarna till den klassiska straffrättsvetenskapen ... den s.k. positiva och antropologiska skolan i Italien». Enligt författaren behövde det »knappt framhållas, att denna kriminalistiska skola icke mera står på rättsvetenskapens grund», och om oppositionen mot den klassiska straffrättsvetenskapen endast hade utgjorts av den antropologiska skolan, så »skulle väl bärarena af den äldre rigtningen ännu med lugn kunna emotse framtiden». Den sociologiska skolan, vars läror Forsman refererade utgående från belgaren Adolphe Prins’ skrifter, kunde emellertid inte avfärdas lika lätt, och det låter som en fromförhoppning, då Forsman påstod, att det skulle bli en fråga för Forsman, Käsitykset, s. 3 ff. och 26. OmForsmans skrift, se även Ylikangas, s. 23 ff.; Pihlajamäki, s. 45. Forsman, Käsitykset, s. 39 ff. och s. 41 not 1. Forsman, Käsitykset, s. 41 och 43. Se närmare Pihlajamäki, s. 45 f. Forsman, JFT 1889, s. 2 och 16. Forsman, JFT 1889, s. 7 ff. 98
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=