382 och prostituerade», måste vara »i någon grad sinnesrubbad, ... snarare skulle det hos honomvisa abnormitet i denna mening, om han, under de gifna förhållandena, icke utvecklat sig till tjuf».^^ Ett återkommande argument är framhävandet av brottslingens samhällsklass. Ett par månaders frihetsstraff var »för den förut flera gånger afstraffade brottslingsproletären en nästan likgiltig sak», medan det för förstagångsförbrytaren, om denne hade »en mera framskjuten ställning i samhället», kunde »starkt närma sig en moralisk tillintetgörelse».®^ Thyrén godkände inte det då ännu aktuella prygelstraffet bl.a. därför, att det »svårligen [skulle] kunna undgå att få karakter af klasssirnih för en person öfver proletärkretsen blefve prygelstraffet så godt som en moralisk afrättning och skulle af billighetshänsyn knappast komma i fråga». Thyrén var alltså en motståndare till korta frihetsstraff, som var allt annat än lämpliga för den akute brottslingen, somofta redan var »förkrossad af medvetandet att hafva begått brott», medan ett sådant straff, »en gång försökt, icke vidare utöfvar någon afskräckande verkanpå brottslingen».®^ De föreslagna ersättningarna för korta frihetsstraff var de vanliga: villkorlig dom och tvångsuppfostringsanstalt för »ungdomliga förbrytare», men dessa ersättande straff fick dock inte användas vid »objektivt svårare brott».^° För att förhindra den allmänna bötesförvandlingen till fängelse krävde Thyrén de lege ferenda »bötesstraffets proportionaliserande, så att böter ådömas i proportion till den dömdes förmögenhetsförhållanden (dagsinkomst etc.), ... samt möjlighet för den bötfällde att småningomafbetala ... böterna».^' En annan begränsning vid straffutmätningen var den av författaren redan i förordet framhållnaprincipen nullapoena sine lege poenali. Han var betänksam, då det gällde mångårig internering av t.o.m. de »svåraste kroniska fallen» och krävde straffens bestämmande »åtminstone med hänsyn till maximum». En individualisering var dock möjlig att åstadkomma genom att domaren »inomden abstrakta latituden, ådömde en latitud och att, inom denna, straffets slutpunkt bestämdes (administrativt eller judiciellt), allt efter den verkan, det in casu visat sig utöfva {obestämda straffdomar)» Den nordiska bilden av en generationsväxling upprepas också i finländsk doktrin.Trots det ringa antalet straffrättslärda hade de båda skolorna företrädare redan under den här behandlade perioden. Den etablerade forskaren och stora auktoriteten på området Jaakko Forsman representerade den klasThyrén, s. 36. Thyrén, s. 54. Thyrén, s. 82. Thyrén, s. 59. Thyrén, s. 61 f. Thyrén, s. 68. Thyrén, s. 4, 64 f. och 76 f. Den finländska straffrättsvetenskapen har behandlats utförligt i den dock helt finskspråkiga rättshistoriska litteraturen, av vilken särskilt kan nämnas Rikosoikeudellisia kirjoitelmia VI (1989; se Litteraturförteckningvid Ylikangas). 88 88 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=