381 vända så mycket straff, »som preventionssyftet i och för sig skulle fordra». Detta gällde särskilt upprepade återfall i obetydliga förseelser, då man inte kunde skärpa straffen till ytterlighet: »Vårt rättsmedvetande skulle t.ex. ej känna sig tillfreds med att en person, som, låt vara aldrig så många gånger, straffats för fylleri utan att hafva låtit rätta sig, till sist dömdes till dödsstraff eller åtminstone lifstidsstraffarbete, för att man för framtiden skulle besparas ett upprepande af det vidriga skådespelet.»®* Hagströmers sätt att argumentera var traditionellt. Sociala faktorers betydelse för brottsligheten negligeras helt, och författaren framstår i sin argumentering som en anhängare av den klassiska skolan. Å andra sidan innehåller Hagströmers framställning exempel på den delvis obetydliga skillnaden mellan skolorna. Han talade omatt straffets ändamål låg i att frånta brottslingen förmågan eller lusten att begå nya brott, vilket ju också var en av den sociologiska skolans centrala teser. Hagströmers yngre kollega Johan Thyrén anslöt sig till den internationella kriminalistföreningen redan år 1896, samma år somhan blev professor i straffrätt i Lund, och år 1900 blev han dessutom medlem i den danska kriminalistföreningen.Först i »Straffrättens allmänna grunder» (1907) togThyrén ställning för den sociologiska skolans straffrättsprogram, dock framfört på det för honom typiska omständliga och begreppstyngda språket, somfår en läsare att snarare tänka på Goos’ abstrakta betraktelser än Torps lättlästa och vardagsnära framställning. Thyrén inledde sin framställning på sedvanligt vis med att kritisera tidigare teorier för »den fordran på exklusivitet i fråga omstraffets verkningssätt, som utgjorde de stridande åsigternas gemensamma premiss». Han ansåg, att det inte låg »någon inkonseqvens i att straffet söker nå sitt mål på ganska olika vägar» och att straffrätten var »en praktisk disciplin, för vilken den principiella konseqvensen blott kan komma i andra rummet». Mera ovanligt för en anhängare av den sociologiska skolan är, att författaren inte ville avstå från vedergällningsprincipen med motiveringen, »att straffet, med rätt eller orätt, af den allmänna opinionen i samhället uppfattas såsom vedergällning, och just därför, med eller mot lagstiftarens vilja, verkar såsomvedergällning».®3 »Vedergällningsprincipen» återkommer också ofta i den senare argumenteringen.®'* Thyrén godkände dock den sociologiska skolans åsikter både omklassificeringen av brottslingarna och de lämpliga straffen. Han delade in brottslingarna i »akuta», »medelsvåra» och »kroniska».®5 Den kroniska brottsligheten kunde bero på själslig abnormitet, men det var ingalunda alltid fallet. Det var t.ex. »en ren orimlighet» att påstå, att en förhärdad tjuv, »som uppvuxit bland tjufvar Hagströmer I, s. 33 ff. Modécr, Några gestalter, s. 41; SvJT 1933, s. 309 (N. Gärde). Thyrén, s. 3. OmThvréns »Straffrättens allmänna grunder», se även Häthéns utförliga framställning, s. 171—176. Se t.ex. Thyrén, s. 50 och 56 ff. Thyrén, s. 32.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=